Jag minns att jag läste en artikel om hur Dalai Lama efter att ha rest med flyg en längre sträcka satte sig ner och väntade in sin själ. Den första tanken hos en då stressad småbarnsmamma var nog något i stil med, jo men visst! Det kanske du har tid och utrymme för, men jag hinner ju inte ens gå på toaletten!
Samtidigt har den där händelsen dröjt sig kvar. För hur ofta ger vi oss utrymme att ens tänka klart våra tankar? Hinna följa en känslotråd hela vägen till dess början och få förståelse för vad vi egentligen känner och behöver i stället för reaktivt fräsa åt en familjemedlem eller kollega som egentligen inte hade något med saken att göra?
Senare har gett mig gett mig själv några vänta in själen tillfällen i livet. Livet som så lätt är på väg någon annanstans. Den där rastlösa blicken mot nästa mål – lite som barnet i bilen som hela tiden frågar ”Är vi framme snart?”.
Mina vänta in själen tillfällen har varit tysta retreats. Och där i mitt rum (som till min fasa varken hade tv eller radio – hallå? Du har valt att åka på ett TYST retreat!) så kunde jag börja höra min inre röst berätta att jag hela tiden hade så bråttom. Och ett ifrågasättande av det: vad är det du hela tiden springer till? För när man verkligen undersöker saken finns ju bara ett verkligt slut och det är när vi dör. Nästa tanke var: har jag verkligen så bråttom att komma dit?
Här började min vandring mot att bli mer medveten om vilka val jag gjorde och varför. Det som kanske underlättat den vandringen allra mest för mig är närvaroträning. Att oavsett omständigheter ha tillgång till möjligheten att landa i just nu. Att under ett löppass kunna landa tillbaka i att just nu går det bra (när tankarna på hur jag skulle komma upp i en mil inför ett stundande lopp snurrade runt när jag mentalt knappt klarade 1.5 kilometer). Just nu lyser solen och vattnet känns svalkande och skönt runt kroppen (när tankarna vandrade till om det skulle gå att resa upp till Härjedalen och träffa familjen under pandemin). Just nu är allt bra med mina barn (när oron för tonåringen på stan gnager i magen). Just nu… Det är kanske också det som varit mest hjälpsamt i mitt arbete med patienter, som ibland lever under fruktansvärt svåra omständigheter. Att genom nuet få en liten lucka att vila i. Samla kraft för att orka lite till. Vi är så ofta långt därborta i för länge sedan eller där framme i allt som kanske kommer att hända. Vi behöver det också. Men om vi fastnar där, missar vi allt som pågår.
Ta några djupa andetag. Känn efter hur det känns precis under näsan och i näsborrarna när du andas. Kan du känna att det blir lite kallare när du andas in och lite varmare när du andas ut? Dra upp dina axlar mot öronen och spänn dem ordentligt en stund och släpp sedan ner dem. Försök släppa på spänningarna som ofta sätter sig där. Låt blicken vila på något du tycker är vackert en stund. Slappna av i käkarna. Släpp alla tankar på hur det var och hur det ska bli för en kort stund. Bara var. Du är framme, inte snart utan just nu – Välkommen!
Text: Cecilia Kalén
