Historia är viktigt och intressant. Är den sedan berättad utifrån ett ”jag” blir den dessutom levande.
Anders Bockgårds memoar kan läsas ur flera perspektiv: Som nostalgitripp för den som vill; som debatt genom ett drygt halvsekel; som en kulturhistorisk vandring genom ett stycke Sverige som var och som bitvis ännu är… etc. Den är som kronan på verket Gård och Släkt som han givit ut i några årsomgångar, för att inte tala om hans arbete om Bo Jonsson Grip.
Vi får följa en aktiv människa från tidig barndom till en man i sjuttioårsåldern. Han har kastat sig över mycket… i tioårsåldern arbetade han på riktigt i lantbruk, vid ungefär samma tid inledde han sitt insamlande av allmogekulturens artefakter. Kommunens hot om expropriation av familjens jord grundlade en oppositionsberedskap som genom åren har varit till gagn för bevarandet av kulturmiljöer och för lantbrukets villkor, även på riksnivå. Politiskt har han en inte oväsentlig del i att somliga rivningsprojekt har stoppats, om än annat gått till spillo.
Men förlorade familjen det som låg närmast samhället har han desto mera utvecklat annat i sitt jordearv.
Som barn lyssnade han på de vuxnas samtal och lärde sig mer än genomsnittsbarnet, och när han läste marginalanteckningar i gamla böcker väcktes hans nyfikenhet på släktforskning. För den som är uppväxt på samma ort som han finns mycket igenkänning, och när han minns sin skolgång är han frispråkig om mycket. Men det är ingen innesittande nörd vi har att göra med. Jämsides med allt detta och med realskola och gymnasium var han i framkant på orientering, löpning, skidåkning och cykelsport. Han cyklade också genom Småland och vandrade genom Tjust som en gång 1800-talets studenter. Man får en känsla av att han inte ville lämna något oprövat.
Här får vi syn på vår tid, vår bygd och vårt land, genom ögonen på en mångsidig och oförfärad själ som inte har tappat ynglingens entusiasm.
Sverker Ericsson
