En novell av Vera Nyström
Kapitel 1 – de tre folken
I vårt land finns det tre folk, människor, troll och fjällfolk. Jag heter Violet och är 11år och jag tillhör
fjällfolket. Fjällfolket har många olika magiska krafter, men de andra folken har inte det. Alla folk har
varsin ö, människorna har den största, Fjällfolket har den näst största och trollen har en av de minsta
öarna. Trollen brukade ha den näst största ön men fjällfolket startade krig mot trollen för de ville ha
mer mark, innan kriget hade fjällfolket den minsta ön. Fjällfolket är svåra att hitta för deras byar har
långt avstånd emellan varandra. Människorna är de som är minst speciella, de som är speciellt med
dem är att de har gjort så coola prylar! Min mamma har berättat att de har skapat något som de har
döpt till en “bil”, och med den kan man färdas fort!
På senare år har de tre folken levt lyckliga, men nu har konstiga saker började hända, troll förvandlas
till sten, människor försvinner, men för fjällfolket så hade det inte hänt något förens innan imorse, min
kompis pappa skulle gå ut men när han skulle använda sin magi så gick det inte. Han hade blivit av
med sina krafter! Det har hänt en sak till som påverkat alla folkslagen. På morgonen när man vaknar
så är man på en helt annan ö och efter någon dag vaknar man hemma igen. Min pappa är en av dem
som har varit med om det. Min mamma jobbar för fjällfolkets ledare och hon har berättat för mig att
de tror att det är den onda häxan som bor på den fjärde ön som gjort att det har börjat hända saker.
Den fjärde ön är så liten att ingen pratar om den och den finns inte ens med på kartan så den finns
tekniskt sätt inte, ingen vet exakt var ön ligger eftersom den finns inte på kartan. Ola Karlsson är den
som upptäckte ön år 1323. När han kom hem igen så hade han skador och kunde inte berätta så
mycket, vi fick bara veta att ön existerade och att det fanns en häxa som bodde där.
Tut, tut, tut…..
Åh nej, sirenerna! Om man hör sirenerna betyder det att vi håller på att bli anfallna eller värre, krig!
Människor springer överallt och en del ner i skyddsrum och då är jag säker på att det är krig, om vi
bara skulle blivit anfallna av några stycken så skulle alla inte vara så rädda och vi har aldrig gått ner i
skyddsrummen förut.
GÅ FORT! NER I SKYDDSRUMMEN DET ÄR KRIG!!
Där kom orden…det var krig. Jag skyndade mig fram och förbi alla människor så jag kunde få en
chans att överleva, men vänta då kom jag på, min mamma. De som jobbar hos ledaren måste gå och
söka skydd sist. Varför är det så? Kommer jag mista min mor?
Bakom mig börjar jag se troll komma och anfalla. Hur hade den kommit hit? På en helt annan ö?! Då
kommer jag på att trollen är ju så stora och lång så att de kan gå på havets botten utan att drunkna.
Min mamma har berättat att de är arga på fjällfolken för att de tog mark från dem. Men det var 40 år
sedan, borde de inte kommit över det? Tydligen är de fortfarande arga.
Jag går ner i ett skyddsrum med personer som jag inte känner, det är trångt och fuktigt. Dörren ner dit
stängs, PANG!
Det blir mörkt, men vi har krafter, så de flesta lyser med händerna.
Jag börjar se mig runt omkring, det är typ bara barn, de flesta gråter eftersom deras föräldrar inte
hunnit ner i skyddsrummet. Det är tungt att se alla ledsna barn, många är under tio och några är bara
bebisar.
Jag hör skrik och spjut som åker genom luften tills man hör ett splash! Då vet man att någon blivit
träffad.
Många är hungriga och eftersom det nu är lunchtid så hjälps de äldsta personerna åt att hitta de
hemliga facken med mat och vatten. Efter ett tag hittade de maten, den är kall men helt okej. Tillslut
har alla ätit sig mätta på bönor eller soppa och varsin mugg vatten.
Idag är det den fjärde dagen efter att kriget startade, det finns inte mycket mat och vatten kvar, vi
kunde inte äta oss helt mätta vid middagen eftersom det måste finnas mat till frukost imorgon, men
imorgon ska det bli vapenvila så att de som är i skyddsrummen kan gå till en säkrare plats.
Kapitel 2 – vandringen
Jag gick upp tidigt idag och åt min frukost, det var inte mycket men fick duga. Vi går på ett led ut i
kylan för att börja gå. Färden är lång och kall.
Efter 2 dagars vandring så är vi framme vid tältlägret där vi ska bo tills kriget slutar. Alla är trötta,
kalla och hungriga, men vi har fått kläder, mat och filtar.
Efter 5 månader är kriget äntligen slut och alla ska få träffa sina föräldrar igen, men jag undrar om det
gäller mig, eftersom min pappa var en av de som krigade mot inkräktarna och min mamma jobbar för
ledaren.
ALLIHOPA ERA FÖRÄLDRAR ÄR HÄR!!
Alla springer ut ur tälten för att få krama om sina föräldrar, jag kollar överallt åt norr, väst, öst och syd
men ingenstans kan jag se mina föräldrar komma för att krama mig.
-KOM UPP HIT PÅ KULLEN OM NI INTE HAR SETT ERA FÖRÄLDRAR!
Jag går upp på kullen, bredvid mig står en kille som heter Lukas, vi pratade lite när vi kom hit. Han är
ungefär ett år yngre, han har kort ljust hår, blåa ögon och han är ganska kort.
Den gamle mannen som hade kallat upp oss frågar mig: -Vad heter du?
Jag svarar artigt på hans fråga: -Jag heter Violet Bergström.
Och vad heter dina föräldrar? frågar han.
Min pappa heter Johan och min mamma heter Anna, säger jag.
Då hörs en röst, det är en av krigarna som säger: -Jag känner Johan och han klarade sig tyvärr inte.
Långt bak i publiken hörs en annan röst som säger: -Jag jobbar för ledaren och din mamma blev
dödad av trollen när hon skyddade ledaren.
Jag stod alldeles stilla, det var som om jag hade frusit till is. Om det finns något som man inte vill ska
hända så är det att bli föräldralös, för om man blir det så spelar det ingen roll om man har släkt i
närheten, man kommer ändå att bli bortskickad till en helt annan familj. För något år sedan hade jag
en kompis som blev föräldralös, hon fick inte bara en helt ny familj, hon behövde byta ö! Nu lever
hon som människa och har inga magiska krafter kvar, för de försvann när hon bytte ö.
KRASCH! SLAFS!!!
Marken började skaka, tältet vi bor i välter, vad är det som händer?
ETT TROLL!! SPRING FÖR LIVET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Det är ett troll här? Hit ska dom ju inte kunna komma! Jag börjar springa åt andra hållet men det finns
någon där också, jag kollar mig omkring, det är stora troll överallt.
Jag bestämmer mig för att springa åt norr fast det finns ett troll där också. När jag står framför trollet
så blir jag lite rädd, om den skulle ta ett litet steg åt vänster så skulle jag bli mos, jag samlar till mig
allt mod som jag kan skaffa och så springer jag allt vad jag kan förbi trollet och långt in i skogen. Till
slut stannar jag, det är kväll och jag vet inte var jag är, jag är hungrig och kall. Jag hittar en stor platt
sten med mjuk mossa på, och bestämmer mig för att sova där. Jag kurar ihop mig till en boll och då
blir jag lite varmare. Jag tittar upp mot stjärnhimlen och fantiserar att jag ser mina föräldrar vinka åt
mig då känner jag mig trygg och somnar..
Kapitel 3 – förflyttningen
När jag vaknar så är jag inte kvar på stenen, nu är jag utanför en konstig by, jag känner på mig att jag
är på människoön. Jag börjar gå mot porten in till byn, det är en stor grå mur runt omkring byn som är
lika hög som träd.
När jag går in i byn så kollar alla på mig och jag tittar tillbaka, de ser så annorlunda ut, ingen har vitt
hår som fjällfolket har, de här personerna har brunt, orange och blont hår, jag visste inte ens att man
kunde ha det.
Jag går till ett hus där det stod “HOTELL” med stora bokstäver utanför ingången, Vad betyder det?
När jag kommer in är det första jag ser en stor man som har massor av nycklar i en kedja runt midjan.
Jag frågar mannen: -Vad betyder “hotell”?
Mannen börjar skratta och personerna omkring också, men till slut slutar de skratta och han svarar:
“Man kan säga att ett hotell är ett ställe där man kan bo över natten om man betalar lite”.
Okej, jag vill ha ett rum, säger jag.
Jag lägger en silverpeng på disken och får nyckeln till ett rum.
Det är 5 trappor upp till mitt rum. När jag går in håller jag på att svimma för att det är så fint. Sängen
är stor och mjuk och det finns ett bord med en skål med frukter; bananer, äpplen och apelsiner.
Resten av dagen tillbringar jag med att utforska byn och området runtomkring.
När jag är tillbaka på hotellet så är det sent, så går jag upp för alla trappor och raka vägen till mitt rum
och går och lägger mig.
Nästa morgon så får jag en chock, min mamma har sagt till mig att om man har råkat ut för att vakna
på en annan plats en gång så kan det inte hända igen, men det var tydligen fel. Jag är på en annan
plats, det ser inte ut som trollön eller som någon annan ö för jag vet ungefär hur dom ser ut för min
mamma har visat mig bilder från de andra öarna. Den här skogen är mörk och ryslig och det känns
som om någon eller något kollar på mig.
Jag får en pirrig känsla i hela kroppen och jag börjar att flyga, men jag kan inte styra vart jag flyger.
Efter en stund närmar jag mig ett slott, ett stort svart läskigt slott. Jag flyger in genom ett av fönsterna
på ett av tornen. Jag ser en figur framför mig, hen vänder sig om och då ser jag att det är den onda
häxan. Hon går fram till mig, jag vill springa hem, men det kan jag inte, jag är som fastfrusen och kan
inte röra mig. Då ser jag min största skräck, en stor giftorm och den är nära mina fötter och den
kommer närmare. Jag vill skrika men rösten bär inte så jag får bara fram ett litet “pip”. Hon kollar på
mig som om jag har blivit galen, men jag bryr mig inte så länge hon inte tänker döda mig.
Aj! skriker jag. Ormen biter mig och jag faller till golvet. Jag tittar ner på min fot där ormen bitit mig
och ser att foten är helt svullen och det gör ont. Det börjar bli jobbigt att andas och jag kämpar för att
resa mig upp. Jag vet att häxan måste dö om öarna ska räddas från hennes förtrollning. När häxan
tittar bort tar jag mina sista krafter och ställer mig upp. Jag råkar stöta till en liten glasflaska och jag
hoppas att hon inte hör det, men det gör hon!
Hon vänder sig om och jag ser att hon är arg. Hon tar sin trollstav samtidigt som hon går mot mig och
jag tror att det är kört när hon börjar springa mot mig, men när hon är jättenära mig så flyttar jag på
mig till vänster, häxan hinner inte stanna och hon springer rakt in i väggen där fönstret är och faller ut
genom fönstret. Jag kan höra hennes skrik när hon faller och samtidigt tar jag mitt sista andetag.
I ljuset som möter mig ser jag min familj ta emot mig, jag är lycklig, äntligen är vi tillsammans igen,
men en fråga återstår: -Varför tog häxan mig till den fjärde ön
