Jag hoppas ni har hunnit njuta av vårvärmen som svept över oss. Bara för att jag skriver om det, kommer det väl några snöbyar till innan midsommar. Det gäller att bevara den svenska misstänksamheten mot vädrets nycker, speciellt såhär på våren. Min man var lite väl optimistisk och råkade plantera ut ett gäng oskyldiga kryddväxter som knappt överlevde den senaste köldknäppen. Man blir lätt lurad av den varma aprilsolen. Jag förutspår i alla fall en fantastisk sommar, frodig som bara den efter all snö som kom under vintern. Men nog om vädret, det här är inte SMHI
Idag tänkte jag leka med en tanke som slog mig när jag läste en krönika på Corren för ett tag sedan. Okej, det är nog något år sedan. Den var väldigt anklagande mot en viss grupp människor, som vanligt någon som tycker att ”Det var bättre förr” som slår ner på nutiden som de inte alls vill eller kan förstå. Denna gång var det någon ur den äldre generationer som anklagar den yngre generationen för att vara väldigt självisk. Denna egoism orsakar bland annat ”föreningsdöden”, ”ofrivillig ensamhet” och vårt minskande ”barnafödande”. Det är ju alltid så, i varje generation finns det någon som inte är nöjd och är den yngre generationen inte sämre uppfostrad och okunnig så är den iallafall lite mer egoistisk. Just den påstådda, ökade egoismen tänkte jag rulla lite tankar runt.
Egoism, från latin ”Ego” som betyder ”Jag” och betyder ”en själviskhet, självkärlek- på bekostnad av andra.” Bland många i min generation och yngre, har ju en del medvetet valt bort att skaffa barn och kallas därför för egoister. Men jag har aldrig riktigt förstått det och jag tycker att det är en rejäl tankevurpa. Jag skulle vilja kalla det för att vara insiktsfull och ansvarsfull på sin höjd, om jag måste kalla det någonting alls, när man gör aktiva, genomtänkta val runt saker som har en så stor inverkan på resten av sitt liv.
Barnet finns inte ännu så det är inte på någons bekostnad man valt bort det, men samtidigt finns det så många föräldrar som valt att skaffa barn men kanske inte riktigt lyckas leva upp till rollen av att vara en ”bra förälder”? Man kanske aldrig riktigt funderade på det. Vad jag vill få fram är att jag själv föredrar att utgå från att alla, oavsett om du är frivilligt barnlös eller har en hel drös med ungar, har tagit en ärlig titt på vad du vill ha ut av livet, vad du kan ge som en förälder och tar ansvar för den biten, och sen kan vi sluta kalla folk för själviska för att de väljer den väg som de trivs bäst med, där ingen annan far illa.
Barn ska vara efterlängtade, älskade och välkomna.
Text: Jeanette Hedman-Waara
