För ett tag sen snubblade vi över reprisen på SVT:s serie
”Det nedsläckta landet”. Programserien följer ett socialt experiment där man undersökt hur ett längre strömavbrott påverkar samhället, gruppen och individen. Programdeltagarna reser iväg, i tron att de ska åka på en två veckor lång sommarsemester tillsammans med en grupp okända människor. Men redan första kvällen får semestern en oväntad vändning: strömmen försvinner och blir borta i nästan två veckor.
Snabbt rycks vi med i programmet och börjar mentalt se över vad vi skulle behöva göra för att förbereda oss för krisen här hemma. Vilken typ av krisradio är bäst? Hur mycket vatten är rimligt att tappa upp? Och hur många portioner gröt räcker egentligen ett 1.5 kilos paket havregryn till? (ca 40 för den intresserade).
För visst är det så att vi generellt är rätt så dåligt förberedda för att klara oss helt på egen hand vad gäller värme, belysning, vatten, avlopp och mattillgång under någon längre tid?
När programmet var slut var vi pepp på att se mer! Fjärr-
kontrollen låg utom räckhåll för mig i soffan, precis bredvid min man. När inget hänt på en stund säger jag: ”Men skulle vi se ett avsnitt till eller?”. Min man svarar: ”Jo, när det är repris så finns det säkert fler avsnitt uppe”. Inget händer.
Och här någonstans börjar sanningen gå upp för mig. Jag börjar inse att vårt hushålls förväntan på att saker bara ska fungera, och därmed också vårt behov av förberedelse inför en potentiell kris ligger på en helt ny nivå!
Min man sitter nämligen och väntar på att nästa avsnitt ska rulla i gång av sig självt, som de gör när man använder någon av alla de streamingtjänster vi konsumerar. Detta sker förstås inte när man ser ett program på SVT som sänds enligt tablån!
Så om en samhällskris infinner sig – räkna inte med oss! Likt tjuren Ferdinand sitter vi lugnt kvar i soffan och inväntar nästa avsnitt och undrar varför doften av nybryggt kaffe dröjer så, trots att vi för länge sedan tryckt i gång bryggaren…
Ta väl hand om dig!
