Sakta men säkert rullar tåget mot Stockholm. Utanför yr snön. Men efter inställda bussar och försenade avgångar är jag i allafall på väg. Mot Stockholm. Mot Formex, Nordens största mässa för design och inredning. Det är dags att återigen gå in i den lilla bubblan med spirande vårkänslor, massor av inspiration, produktnyheter och trendspaningar, spännande föreläsningar och trevliga möten med såväl gamla mäss-vänner som nya bekantskaper. Mässan är en av årets höjdpunkter för mig. Två gånger om året åker jag dit och har så gjort dom senaste 12-13 åren. Jag ser det lite som min egna lilla kickoff, som jag delar med tusentals andra företagare, formgivare och designintresserade. För nu drar det nya året igång på riktigt! Det pirrar till inombords när jag tänker på att jag har ett helt nytt år framför mig. En hel kalender att fylla. Vad kommer det här året att erbjuda? Vad kommer jag få vara med om? Vilka kommer jag stöta på längs vägen?
2024. Nytt år – nya möjligheter, som många så klyschigt slänger sig med. Inklusive jag själv. Jag gillar att få vända blad i kalendern (bildligt talat alltså, jag har ingen fysisk kalender att vända blad i längre). Ytterligare 365 dagar. Ytterligare 365 möjligheter till att samla på sig nya fina minnen. Möjligheter till glädje, utveckling, kunskap och erfarenheter. Och kärlek. Eller just det ja. I år är det ju skottår också, alltså ytterligare en dag och en möjlighet för allt det roliga att ta plats i mitt liv. Jag känner mig hoppfull. Trots oroligheterna i världen. Trots det ökade hotet och hatet. Trots terrorism och krig. Trots motgångar. Trots sjukdom och död. Trots alla bekymmer. Så vill jag ändå tro att 2024 blir ett bra år. Jag vill ändå hålla fast vid hoppet. Hoppet om en ljusare framtid. Hoppet om gemenskap och glädje. Hoppet om fred och frid. Hoppet om kärlek. För utan hoppet är jag ingen. Hoppet är min livboj. Den som får mig att fortsätta flyta när mörkret blir för mörkt, djupet för djupt och kylan för kall.
I slutet av månaden fyller jag år. Det gör jag visserligen varje år. Men denna gång jubilerar jag med 30 år här på jorden. Eller ja, jag tror nog jag vandrat här på jorden i fler år än så, i andra skepnader och i tidigare liv. Men jag, Viktor, fyller alltså 30 år nu. Vilken milstolpe i livet ändå! (Är det nu man blir vuxen?) Jag föddes den 29:e januari 1994. Ett datum som inte bara kommit att förknippas som min födelsedag. Det var dagen som Jeton och Mirlanda spårlöst försvann. Även då yrde snön utanför fönstren och termometern visade många minusgrader. Syskonen skulle ut för att åka pulka. Men dom kom aldrig hem igen. Sex och nio år gamla sa dom hejdå till sin familj för sista gången. Sju månader senare hittades deras kroppar i skogen. Pulkan stod bredvid. Vilken tragedi. Det jag fått höra genom åren är att dom måste gått vilse och sen frös till döds. Om det stämmer eller inte, det kommer vi nog aldrig få veta. Om polisen, samhället och invånarna utförde sitt arbete och tog sitt ansvar, det kommer vi nog aldrig få veta heller. Jag har läst på lite om händelsen och fallet och förstår att det inte är helt självklart. Men oavsett vad så är det en händelse och sorg jag kommer bära med mig genom livet. Jag tänker lite extra på deras familj nu och undrar hur dom mår idag efter det fruktansvärda öde som drabbade dom för snart exakt trettio år sedan. Jag tänker att jag får försöka leva lite för Jeton och Mirlanda också. Leva och uppleva livet, som inte dom fick göra.
Nu rullar tåget in på Stockholms central. Dags att kavla upp ärmarna och ta mig an 2024.
Nu kör vi!
Viktor Lenper
