Har ni hört? Detta ljuvliga ljud som börjat sprida sig. Man tror ju knappt sina öron – är det sant? Är det verkligen fågelkvitter jag hör? Ja det är det. Det finns hopp hörrni – våren är på väg! Även om den inte riktigt verkar ha bestämt sig helt än så är den i alla fall på väg. Fåglarna som kvittrar och snödropparna som sakta börjat bryta sig igenom sitt jordtäcke vittnar om att vi närmar oss! Nu ska jag dock inte smutskasta vintern på något sätt, jag älskar den också, men visst har det väl varit lite för dystert nu senaste tiden? Men vänta nu förresten! Vad gör jag? Är jag på väg att skriva en krönika om det svenskaste av alla svenska samtalsämnen? Nej så kan vi ju inte ha det! Låt mig börja om…
Låt mig istället berätta om min nya väska som jag köpte härom-dagen. Den är både väldigt fin och praktisk men det bästa av allt är att den inte är som alla andra väskor. Den är nämligen tillverkad av träbitar och äppelskrutt. ”Eh va?!” tänker ni nu kanske. Men visst. Någon har varit så smart och kreativ och kommit på ett sätt att ta vara på just gamla träbitar och äppelskrutt och gjort en väska utav det. Någon har tänkt utanför boxen! Visst är det imponerande? Är det något jag inspireras av så är det när någon tänkt utanför boxen. När någon gör något som ingen annan gjort förut. När någon struntar i vad som är rimligt och inte. Jag kan bli alldeles pirrig i kroppen av inspiration när jag får ta del av sånt. Precis som jag blev när jag upptäckte den här väskan på en mässa i höstas. Visst är det härligt med nytänkande? Det är ju faktiskt först då, när vi tänker utanför boxen, som vi kan skapa något riktigt nytt och spännande!
Själv försöker jag tänka utanför boxen så ofta som möjligt men även jag som jobbar som kreatör hamnar lätt i samma gamla hjulspår och fastnar i min box emellanåt. Det är ju tryggt och bekvämt där och som det alltid varit. Man vet man vad har liksom. Men man vet ju inte vad man kan få om man aldrig vågar sträcka sig lite utanför. Hur långt kan man nå? Vart kan det leda? Vad kan hända? Kan man kanske flytta sin box? Göra den större?
Jag har i närmare arton år tänkt att skidåkning inte är nåt för mig. ”Jag är inte en sån som åker skidor” bestämde jag mig tvärt för efter ett smått traumatiskt första- åk i backen för arton år sen. Men så förra året tänkte jag att det kunde vara kul att testa igen. Jag vill ju säga Ja till livet! Och baam, jag fastnade direkt! Det var ju underbart. Jag var ju visst en sån som åkte skidor – jag var ju en sån som älskade att åka skidor! Men bara för att jag valt att stanna i min trygga box så har jag gått miste om skidåkningens ljuvliga känsla i typ två tredjedelar av mitt liv. Så dumt.
Tänk att vi kan vara så korkade ibland! ”Det är bäst att låta det vara som det alltid varit.” Nej nej nej, tvärtom! Våga tänk om och våga tänk nytt! I stort och smått. Det kan ju bli hur bra som helst! Nu går jag och funderar på vad mer jag fått för mig men borde tänka om kring. Vad ska jag testa härnäst? Folkrace? Segling? Orientering? Vasaloppet? Eller är kanske fallskärmshoppning min nya hobby mån tro?
Våga tänk utanför boxen – det kan bli kul!
Med det sagt, tack för mig.
Viktor Lenper
