En gång för några år sedan frågade sonen på fullaste allvar om Jesus fortfarande levde när jag var ung. Upprinnelsen till denna fråga var att jag hade berättat att det inte fanns mobiltelefoner när jag var liten. Alltså måste jag vara uråldrig. Mina barn är digitala infödingar, de kan inte ta in hur verkligheten såg ut före smartphonens era. Det är ju knappt att jag kan det själv längre, fastän jag var med på den tiden.
Ta bara det ofattbara i hur mamma och pappa kollade febern på oss när vi var små. De la bara handen på pannan och konstaterade att man nog hade feber och behövde vila lite! Liksom what the fuck? Hur oteknologiskt får det bli egentligen? Numera har vi digitala febertermometrar som inte ens behöver nudda barnet i fråga, man håller bara upp termometern framför barnets panna så får man svar direkt. Det fungerar så otroligt bra. Lite för bra, faktiskt. Jag ska erkänna att jag ballade ur ganska snabbt med den där termometern. Jag blev manisk. Så fort en unge nyste så var jag framme och skulle scanna pannan. Var nån sjuk på riktigt satt jag vaken hela natten med febertermometern i högsta hugg. Jag förde noggranna anteckningar över temperaturen på sjuklingen, som oftast bara var lätt förkyld och sov som en gris. När morgonen kom hade jag lyckats producera en hel A4 med frenetiska anteckningar om barnets temperatur:
Kl. 23:15 37.8 grader
Kl. 23:30 37.7 grader
Kl. 23:45 37.7 grader
Barnet vaknade på morgonen och var friskt igen, men jag var en zombie. Teknologin hade skapat ett monster. En redan överbeskyddande hönsmamma hade förvandlats till en besatt galning. Sedan dess har jag försökt gå tillbaka till känna på pannan med handen-metoden. Den var nog inte så dum i alla fall. Mamma och pappa hade nog rätt. De är över 80 nu och har fortfarande ingen smartphone. Det är underbart. När man är hos dem behöver man inte konkurrera med internet. Man hittar aldrig nån av dem djupt försjunken bland kommentarerna på nåt Facebookinlägg. De är här och nu och de ser sin omgivning. För ärligt talat – det går inte att konkurrera med internet. Internet vinner alltid. Det spelar liksom ingen roll vad jag drar fram för ess ur rockärmen. Vad hände Jimmy Hoffa? Vad var egentligen Wow-signalen? Vem sjunger bäst i Westlife? Oavsett hur intressanta ämnen jag kommer med så blir jag aldrig lika spännande som Flashback, aldrig lika gullig som kattklippen på Youtube, och aldrig lika påläst som P3 Dokumentär. Jag är ju bara människa. Det hade kanske dugt på 1990-talet, men inte smartphonens år 2022. Men det duger tack och lov fortfarande för mamma och pappa.
