Vinterkräksjuka. Lider ni precis som jag av svår fobi för det ordet? Är ni också rädda att frammana sjukdomen bara genom att råka tänka på den? Då kanske inte den här krönikan är för er.
När barnen var mindre och fortfarande gick på förskolan hände det ibland att man möttes av Lappen På Dörren. En bacillskräcksmammas mardröm. Lappen som informerade om att det gick magsjuka på avdelningen. Ur en kräkfobikers synvinkel är det dock oerhört användbar information. För det första kan man förbereda sig mentalt (läs få panik). För det andra finns det ju en rad praktiska åtgärder att vidta. Vara extra noga med handtvätt, köpa hem professionella spypåsar från apoteket, sitta vaken i tre nätter och stirra på ungen som om det på nåt sätt skulle hindra smittan från att få fäste.
En gång när det gick magsjuka på förskolan höll jag sonen hemma i förebyggande syfte i 11 dagar. Eller hemma är ju att ta i, han fick följa med mig till jobbet. Det här var före jobba-hemma-eran. Han satt som ett ljus vid mitt skrivbord och ritade teckningar i 1,5 veckas tid. För att han skulle ha det bekvämt fick han sitta på min kontorsstol. Själv satt jag på en alldeles för låg pall, och fick arbeta vid datorn med armarna i axelhöjd. En ganska rejäl miss, kan man konstatera såhär i efterhand. Tydligen är man inte 20 år längre.
I samma veva hade jag blivit anlitad att spela på en julkonsert. Jag skulle spela tvärflöjt och jag skulle få arvode för detta. Min gamla tvärflöjt hade hängt med i 35 år och några klaffar var otäta. Jag tänkte att nu när jag får arvode för att spela så finns det ju ändå en viss förväntan på mig. Då kan jag inte komma dit och bara: Sorry men jag kan inte spela höga fiss, så jag kommer hoppa över vissa toner i låtarna. Jag slog således till och köpte mig en helt ny Yamaha tvärflöjt inför konserten.
Nu föll det sig dock så att min 1,5 arbetsvecka på en alldeles för låg pall resulterade i en inklämd nerv i axeln. Hela armen blev obrukbar. Även för flöjtspel. Och jag fick därmed lämna återbud till min medverkan på konserten. Det tog flera veckor innan det släppte. Men det var det ju självklart värt för att undvika smittan på förskolan.
Efter 11 dagar i karantän återgick sonen till förskolan på måndagen, och jag kunde andas ut. Vi hade lurat kräksjukan! Till ett relativt högt pris med förlamad arm, en dyr nyinköpt flöjt och ett uteblivet musikerarvode, men ändå.
Sonen var på förskolan i sex timmar den måndagen. När han kom hem klagade han på magont. Vid midnatt kräktes han. Ridå.
