Att vara förälder öppnar upp för en mängd intressanta upplevelser. Som till exempel det här med huvudlöss. Vi har inte haft det överdrivet många gånger men det har kommit abnorma mängder luslarm från skolor och fritids genom åren. Som med allting annat föredrar jag att vara förberedd. Jag har alltid en omgång lusschampo hemma i badrumsskåpet. Man vet nämligen aldrig när de små gynnarna slår till. Man upptäcker dem ju väldigt sällan precis innan man ändå ska till apoteket.
Att ha läst på om löss i förväg är också klokt. Det är nämligen lätt att jaga upp sig över saker man bara har fragmentarisk (och felaktig) kunskap om. Min kunskap om löss begränsade sig till det där avsnittet av Madicken där de under plågsamma former försökte bli kvitt lössen medelst sabadillättika. Inte en jättebra grund att stå på, rent informationsmässigt.
Numera är jag påläst och förberedd och har rutiner när luslarmen kommer. Annat var det första gången jag upptäckte huvudlöss på ett av barnen. Jag gick fullständigt i spinn. Det var en nervpärs att köra till affären tur och retur och veta att barnet i fråga under denna timme satt hemma i Önhult med små djur krypandes i hårbotten. Jag köpte lusschampo och behandlade barnet. Om sanningen ska fram så behandlade jag alla i familjen. Behandlingen skulle upprepas efter nio dagar. Under dessa nio dagar hann jag googla en del.
Jag hittade gamla rön om resistenta löss på vilka lusmedel inte bet. Jag surfade in på militanta hemsidor som predikade att det enda rätta var att luskamma som en fullständig dåre i all evig tid. Jag hittade vittnesmål från folk som blivit desperata och snaggat sig i ren förtvivlan. Dödsstöten var en artikel om ett par som haft löss i sju månader och lagt ner tiotusen kronor på behandlingar men ändå inte blivit av med lössen. Paret levde nu som eremiter (eremit-par?) eftersom de inte ville riskera att sprida löss till andra. De kunde inte gå till jobbet och därför befann de sig nu på ruinens brant.
Jag stängde ner google med darrande händer. Skulle den här lusattacken förgöra oss? Skulle det här vara slutet på vårt (redan fattiga) sociala liv? Skulle vi bli sittande härute i ödemarken med snaggade huvuden och med våra huvudlöss som enda sällskap?
Det visade sig att jag inte hade behövt oroa mig. Lössen stod efter luskamning och schamponering ej att finna, och efter nio dagar upprepade vi behandlingen och de små äcklen (lössen alltså) fortsatte att lysa med sin frånvaro.
Ibland är det bättre att inte googla.
Lotten Alveling
