Lottens betraktelser

– Sådärja, då får vi hoppas att du blir av med dina vårtor!

Jag står på Apoteket i Västervik. Det är 1990-tal, jag är i 20-årsåldern och nätapoteken har inte sett dagens ljus än. Personen framför mig i kassan har uppenbarligen just köpt ett preparat mot vårtor. Något som apotekspersonalen inte är sen med att basunera ut inför hela lokalen. Jag ser hur personen rafsar åt sig sin påse och försvinner med sänkt huvud som en vessla ut genom dörren.

Det blir min tur och jag har en hel korg med grejer jag på intet sätt behöver. Jag har nämligen kommit dit för att köpa kondomer, och jag har tänkt att om jag fyller en hel korg med annat så behöver ingen göra så stor sak av just kondomerna.

Det ska visa sig att jag har fel. Väldigt fel. Jag har nämligen hamnat hos en apoteksmedarbetare helt utan skrupler. Hon börjar blippa grejerna i kassan, och när hon kommer till kondomerna ser jag som i slow motion hur hon sträcker ut handen och liksom håller upp dem i luften i triumf och säger högt och tydligt:

– Du är medveten om att de här kondomerna finns i en billigare variant? Det är samma kondom, det är bara märket som skiljer sig.

Hon tittar stint på mig och väntar på ett svar. Vad bör jag svara för att hon ska sluta hålla upp kondomerna i luften?

– Okej… försöker jag.

– Vänta så ska jag visa dig! säger hon glatt.

Hon lämnar nu sin plats bakom kassan och går med bestämda steg ut bland hyllorna i apotekslokalen. Alla som står i kön bakom mig följer henne med blicken. Hon tar fram ett annat paket kondomer från hyllan och håller upp även detta, som om det vore vilket plåsterpaket som helst. 

– De kostar fem kronor mindre och de finns även i 10 pack! ropar hon tvärs över lokalen. 

Jag nickar. Vet inte vad jag ska ta mig till. Vad vill hon att jag ska säga? Hur ska jag få tyst på henne? Fler och fler personer ställer sig i kö bakom mig. Jag försöker med tankekraft att sjunka genom golvet men det fungerar dåligt.

– Sedan har vi ju de här som det är kampanj på den här veckan. De är räfflade. 

Men vad i hela friden??

Efter en evighet återvänder hon äntligen till kassan. Hon frågar om vi ska ta de som är billigare. Jag nickar. Hon blippar dem och börjar sedan blippa de saker som fortfarande är kvar i kundkorgen. Puh. Faran över. Jag känner hur pulsen långsamt återgår till det normala. Suset i öronen avtar. Golvet slutar gunga. Nu är det bara sekunder tills jag får gå härifrån. Bara några få meter bort till entrén och friheten. Jag ska just betala när hon utbrister:

– Du behöver inte glidmedel också?

Text: Lotten Alveling