Jag noterar tacksamt att mina barn verkar uppskatta sina idrottslektioner i skolan. Jag minns mina idrottslektioner som att det stod ångest på schemat istället för idrott.
För det första var många av idrottslärarna av ett annat virke än jag. De värderade tävlingsinstinkt och vinnarskalle högt, egenskaper som jag helt saknar. De gillade elever som tog för sig och visade framfötterna, något jag fortfarande inte vet hur man gör. (Vad är ens framfötter? Man har väl bara ett par fötter och de borde rimligtvis räknas som… bakfötter?)
Sedan lät läraren de här favoriteleverna välja lag. Där skulle alltså Mobbar-Marie stå och liksom ranka övriga elever, och därigenom cementera min status som Den Lägst Stående. Hur smart?
Därefter skulle det spelas lagsport, ofta handboll. ( Hur många obegripliga regler får det finns i en bollsport egentligen?) Oavsett sport så förstod jag sällan vad jag förväntades göra. Fick jag nån gång bollen blev jag livrädd för uppmärksamheten och sköt bollen ifrån mig direkt – inte sällan till en motspelare. Det var milt uttryckt inte uppskattat av övriga i laget.
Jag vill minnas att det förekom orimligt mycket stafetter i skolidrotten. Läraren kunde med lite illvilja göra stafett av det mesta! När det gäller stafetter går det liksom inte att smyga under radarn, när det är din tur tittar alla på dig. Och inte sällan blir några av lagets vinnarskallar riktigt arga på dig för att du inte betett dig som om det hela var på liv och död.
En av de värre bollsporterna är ändå brännboll, eventuellt för att det i sig är en enda stor stafett. För någon som avskyr att stå i centrum så är det inte en idealisk situation att behöva stå där och försöka slå iväg bollen medan alla tittar. Om du inte gör det bra så sviker du laget. Och om du gör det bra och får springa iväg så har du ändå inte helt fattat när du ska stanna, så du springer lite på måfå bara och hoppas att ingen ska lägga märke till dig.
Sedan ska det duschas. Jag upprepar. Sedan ska det DUSCHAS. Man ska alltså klä av sig helt naken ihop med de här andra eleverna. Inklusive Mobbar-Marie och hennes anhang. På de skolor jag gått (i Västervik) fanns det inte minsta tillstymmelse till draperi i duscharna. Kände man sig bedömd och dömd för sina prestationer under lektionen så var det inget mot hur man kände sig i duschen efteråt.
Jag säger bara en sak. Det är skönt att vara vuxen.
Jag säger bara två saker. Inget kommer nånsin få mig att delta i en stafett igen. Jag är färdig med stafetter. Inklusive brännboll.
Text: Lotten Alveling
