”Ja se det snöar, ja se det snöar det var väl roligt hurra!” Ja så sjöng jag för någon vecka sedan och jag tycker verkligen att det är roligt.
Ni förstår jag är av märket Sibirisk katt och vi är liksom som stora pälsbollar på vintern, verkligen gjorda för snö och kyla. Dessvärre fastnar en hel del av den där snön i pälsen och bildar isiga snöklumpar som sedan följer med in och efter en stund bildar de pölar på vårt golv. Människan brukar svära lite och sucka; ”Å nu får jag byta strumpor igen”. Men visst är det väl toppen att vara ute, faktiskt i alla väder och nu är det minsann ljust också. Människan sa att nu när hon åker till kontoret kan hon stänga av helljuset vid Forsby och så ler hon. Jag vet inte vad Forsby är för något men tydligen gör det henne glad att stänga av helljuset där. Nå, den där snöiga vintern var rysligt kort och nu kvittrar alla läckerbitarna i träden och verkligen lockar en att klättra högre och högre upp. Ja för att höra dom bättre menar jag.
Vad har ni gjort sedan sist då? Jag har fixat en del med mitt bokmanus, valt ut lite bilder och sådant där. Den, boken, är nu hos någon som heter Sättaren. Antagligen sitter väl personen i fråga hela dagen annars vet jag inte varför hon blivit döpt till något sådant.
Sedan har vi firat några som heter Allan och Gert. Det var kul! Man fick extra gott att äta och en massa blommor och grejer kom det. Jag såg aldrig vare sig Allan eller Gert men när jag träffar dom ska jag tacka så mycket för att de ställde till med en hel dag som bara var toppen!
Dagen efter att vi firat var Människan på lasarettet, det är motsvarigheten till vår veterinär. Hon kom hem med ett stort plåster i ansiktet och såg jätterolig ut men jag försökte låta bli att skratta för man vill ju liksom inte stöta sig med den som föder en. Jag lade mig i hennes knä och var så där söt och rar som bara jag kan och det muntrade upp, det är jag säker på. Fast jag var tvungen att blunda, annars hade jag inte kunnat hålla mig från ett rejält garv. Blomgren äger minsann på att muntra upp!
På tal om att muntra upp så har jag hört många prata om vabruari och det är visst allt annat än muntert. Tydligen kallar man februari för vabruari eftersom så många vabbar, vobbar och annat som jag inte riktigt förstår men jag frågade Människan och hon förklarade att om man har barn som är sjuka så kan man få vara hemma för att ta hand om dem och då få pengar från någons kassa. Det är vabb. Om man är hemma med sina sjuka barn fast man kan jobba hemifrån så vobbar man. Då behöver inte kassan slanta upp utan det gör den som betalar ut lönen i vanliga fall. Det är så mycket ni människor håller på med. Jag tror jag vasade en dag. Sören hade lite ont i ögat så jag agerade ledarhund och då kunde jag ju inte utföra mina vanliga sysslor så då borde det väl klassas som vas, vård av Sören.
Det är ju i alla fall tur att den här vabruari är årets kortast månad så folk slipper vara sjuka i så många dagar. Bara ynka tjugoråtta stycken fast ibland, när flickor får fria, är det något som heter skottår och då har man skjutit, därav namnet, in en extra dag i februari. Antagligen för att det finns så många stiliga pojkar så det behövs en extra dag för att flickorna ska hinna med allt friande. Människan trodde inte det, sa hon. Mer att det behövdes en extra dag att leta på. Men i år ska här inte skjutas så håll ut, snart är det mars och det blir ännu ljusare och varmare. Blommorna kommer kika upp i rabatten och Sören och jag fyller år, det ni. Han blir 45 och jag 31, ja i kattår alltså. Nu ska jag gå ut och lyssna på fågelkvittret och skriva önskelista till min födelsedag!
Mjau och hej!
Blomgren
Blomgrens tankar nedskrivna och foto av Mimmi Malmström
