Text & foto: Mimmi Malmström
”Åh vilken gullig liten katt, den skulle man vilja lägga rabarber på!”
Jag tittade på människoparet som stod framför mig på gatan här hemma och undrade varför i hela friden de skulle lassa mig full med rabarber. De närmade sig avvaktande men när mannen böjde sig fram för att ta upp mig förstod jag att ihop med rabarber i deras ugn skulle det kunna bli hett om öronen. Jag lade benen på ryggen (ett sådant där fånigt uttryck igen) och sprang snabbt hem till Människan som höll på att baka paj. ”Hörre du, det är väl inte rabarberpaj du håller på med?”
Människan tittade upp och log, ”Jo faktiskt, hur så du ser ut som du sett ett spöke?”
Stammande fick jag fram vad de där båda ute på gatan sagt och hur jag inte alls ville tillredas som någon paj.
”Men Blomgren då”, Människan log. ”Att man vill lägga rabarber på något betyder inte att man ska baka in någon i en paj. Det är ett uttryck för att man gillar något och vill ha det.”
Jag tittade misstänksamt på henne men fick fram ett kraxande, ”Vill du då vara så snäll att göra det?”
”Vadå?”
”Lägga rabarber på mig, jag vill inte vara hos någon annan än här med dig.”
Hon log och fortsatte klä pajformen med deg.
”Vet du, det här med rabarber får mej att tänka på en diktsamling som jag och en kompis skrev när vi var unga. Den hette Tankar under ett rabarberblad.”
”Vilken konstig titel, men du jag skulle nog vilja läsa den.” Att hon författat som ung med en kompis väckte min nyfikenhet och poesi har alltid fascinerat mig.
”Det var så länge sedan så jag vet inte riktigt vad jag har det.”
”Men kom igen, jag vill läsa. Du kan väl skriva ut det på datorn.”
Hon log och började sedan skratta, ”Du vet Blomgren jag sa ju att jag var ung. Det fanns inga datorer då.”
”Men hur skrev ni då?”
”Med penna på ett vanligt papper.”
”Oj, så länge sedan, nå du sa ju att du var ung. Men du borde leta reda på det. En diktsamling skriven av dig och en kompis för länge sedan på papper med en riktig penna borde vara värt en förmögenhet. Ni kanske skulle kunna vara med i Antikrundan?”
”Men Blomgren, hur gammal tror du jag är egentligen?”
”Tjugofyra och lite till eller tvåhundrafyrtiofem. Gammal är du i alla fall men ålder är ju bara en siffra har du sagt.”
Vid det laget kände jag att det var dags att gå ut innan hon kastade pajen på mig och jag gick för att leta reda på Sören. Han hade varit borta några dygn och Människan hade varit så orolig. En snäll kvinna fyra-fem kilometer bort hade sedan tipsat om att han var hos henne och nu var han hemma igen och jag ville att vi skulle göra semesterplaner ihop. Människan skulle jobba tre veckor till och sedan få sin efterlängtade ledighet. Det är lite konstigt med er människor, ni jobbar så himla mycket. Om jag var er så skulle jag chilla lite mer ta dagen som den kommer och fånga den som är så populärt. Jag sa det till Sören men han skakade på huvudet och undrade vem som då skulle försörja oss. Jag sa att vi väl kunde hämta pengar på banken men då sa han att för att ta ut måste man sätta in.
Så krångligt det kan vara. Jag tänkte tillbaka på den tiden Människan pratat om när det inte fanns några datorer. Kanske fanns det inte heller några banker. Var det bättre förr? Ja ibland tror jag det. Nu ska jag och Sören planera för Människans semester, vi tror hon ska få leta reda på diktsamlingen, Tankar under ett rabarberblad, sälja den dyrt och sedan inte behöva jobba mer. Det är en bra plan!
Carpe Diem /Blomgren
