Hej på er igen!
Vet ni, det är inte klokt hur tiden rusar, eller ousar som vi säger här i Östergötland. Jag tyckte nyss jag avslutade förra texten så galer Människan för full hals; ”BLOMGREN, DU MÅSTE SKRIVA!!” Men jag är inte den som är den utan det är bara att plocka fram den kreativa och konstnärliga ådran och skapa. Det var en gubbe som frågade mig en gång, ”Hur gör du när du skriver?” Jag vet inte vad han väntade sig för svar men jag svarade att jag gjorde väl som alla andra, tryckte ner tangent efter tangent och blev det inga röda markeringar under raderna så var det väl ok. ”Men är du disciplinerad?”, fortsatte han. Då fick jag springa i väg till det där lexikonet jag pratade om sist men det gick ju bara till Bej kom jag på så jag log och sa att var det något jag uppfattades som var det inte dissekerad. Då log gubben och undrade om jag inte visste vad det betydde och det hade han ju rätt i. Han förklarade att en del författare, till exempel en nobelpristagare från Turkiet som jag tyvärr glömt namnet på, sätter sig klockan åtta på morgonen och så skriver de tre sidor och avslutar dagens jobb efter åtta timmar. Hur sjutton skulle det gå till? Det skulle för det första vara vansinnigt likt ett helt vanligt jobb och för det andra inte alls så där konstnärligt och inspirerande som jag vill att mitt skrivande ska vara. Jösses, -working nine to five- Inget för en misse!
Efter som tiden nu går så vansinnigt fort har vi redan passerat både hägg och syren, liljekonvaljer, gullvivor och det är väl inte långt till julgranen ska ses ut. Då måste man göra som min Människa tjatar om, stanna upp och vänta på sin själ. För om man jäktar på så där så hinner ju inte själen med och det blir vad man brukar säga helt själlöst. Jag försöker slappa minst ett par tre-fyra gånger om dagen och det kan ske lite varstans. Ibland under ett lummigt träd, ibland på ett bord där någon försöker lägga pussel eller på ett tak med papp där någon jobbar med att byta ut den, jag pappen alltså. Det där med taket är egentligen inte så smart för det kan få resultatet att en viss form av lim fastnar i min päls, en päls som är ganska rejäl. När jag sedan går hemåt genom den nu knastertorra naturen så fastnar både ett och annat grässtrå, löv, högar av mossa, rosengrenar och annat härligt som människorna där hemma sedan får borsta, klippa och duscha bort. Inget bra, tacka vet jag en snötäckt natur där bara snöbollar sätter sig i pälsen och sedan med lätthet verkligen smälter bort när man kommer in i stugvärmen. Blev ni upprörda nu när jag önskade mig vinter? Jag gör faktiskt inte det, jag tycker bara det är smidigare med en snöboll än ett lass hö i pälsen.
Ja ni, inte blev det här så speciellt poetiskt och inspirerat av varken turkiska nobelpristagare eller sommarfägringen utanför dörren. För att få till något som kan kvala in där så har jag skrivit en dikt som jag avslutar med …
Tänk om katten var den som levde i hus,
om människan var den som för att mätta sig fick fånga en mus.
Tänk om katten var dag till jobbet ilade,
och människorna var de som låg kvar och vilade. (Där kom det där med att vänta på själen)
Tänk om katten var den som föll för tjat,
skaffade sig en sommarmänniska så liten och kavat.
Tänk om katten var den som när hösten kom,
lämnade sin sommarmänniska som om inget den bekom.
Men hirrejisses, nu blev det så sorgligt och bedrövligt så jag måste gå och vila, dikten får jag fortsätta på en annan dag. Men jag kan avslöja att en sommarmänniska aldrig skulle skaffas för det är ju faktiskt en levande varelse som behöver omsorg även på hösten, tänk på det ni som funderar på att skaffa katt till sommaren och om ni nu funderar på att skaffa något till sommaren så låt det bli en lugn och rofylld själ som springer om stressen och badar medan kroppen hinner ifatt.
Simma lugnt!
Blomgren
Text och foto: Mimmi Malmström
Läs även artikeln i vårt format för mera tillgänglighet:
https://etidning.mediatrio.se/p/valdemarsviksbladet/2023-06-20/a/manadens-blomgren/5427/1019757/40775389
