En iskall vind svepte in över byn. Han stretade framåt i blåsten fast besluten att nå sitt mål. Men där var den igen, den grinande obehagliga varelsen med de största huggtänderna och de där ögonen. Eller det var inga ögon utan bara två hål. De stirrade på honom. Fullkomligt lös av obehag och hans steg blev raskare … ”Vad gör du?” Sörens ord får mig att rycka till och jag stammar lite nervöst, ”Ingenting, ingenting alls.” ”Men det ser jag ju att du gör, du skriver så frenetiskt att det nästan blir brännmärken i pappret.” Sören verkar inte vilja ge sig. Jag tittar upp och suckar, ”Har du tråkigt nu igen? Hur länge skulle du ha den där attesten?” ”Arrest, det heter arrest, husarrest och det ska jag ha tills benet är okej sa den där doktorn.” ”Veterinär, det heter veterinär”, Jag kan inte låta bli att driva med Sören som inte varit ute på nästan en hel vecka för att han varit klantig och gjort sig illa i ett ben och nu åt medicin och skulle vila. Att han rejsade runt här hemma och med all sin kraft försökte få upp den stängda kattluckan var väl något man fick bortse ifrån, vi kunde ju inte binda fast honom även om tanken slagit mig en gång eller två. Just då dyker Människan upp med en spruta medicin i högsta beredskap och Sören gapar lydigt och efter en stund infaller ett lugn då han linkar tillbaka till sängen och somnar om och jag kan fortsätta. Målet var gården där Signe berättat att det var så vackert. Det var ljus överallt och han var bara tvungen, eller han måste, eller han ville … ”Blomgren vad gör du?” Nu är det Människans röst som ekar och återigen blir jag störd. ”Blomgren svara då!” Jag tittar på henne där hon står i dörren och ser lite bestämd ut, men så mjuknar hon och ler. ”Har du tråkigt Blomgren när Sören är sjuk?” Nej, nej och nej ropar min inre konstnärssjäl, jag har inte tråkigt. Jag har det ganska lugnt och skönt och jag vill bara fortsätta skriva. Människan mal på. Hon berättar om att det ser annorlunda ut i byn nu, att alla sopbehållare flyttats och att det är alldeles tomt på den stora planen, hon fortsätter att oja sig över det och frågar utan att vänta på att jag ska svara vad man egentligen tror att återvinningsmaterialet hamnar innan det blir någon ordning på det där igen. ”I hushållssoporna Blomgren, det är där det kommer hamna. Det begriper väl vem som helst.” Jag begriper inte men så är jag ju inte vem som helst heller. Äntligen går hon också för att vila bredvid Sören, vad jag vet har hon inte särdeles ont i någon tass men hon kanske är trött ändå.
Lugnet är åter på plats och jag fortsätter … se det själv med sina egna ögon men då är han tvungen att passera monstret med hålögonen. Han ställer sig och andas alldeles så där som han sett människor göra när de yoggar eller jogar eller vad tusan det heter och när magen är alldeles full med luft så räknar han tyst till tre och sedan kutar han för allt vad tassarna håller… ”Blomgren, Blomgren!” Men nu får de väl ändå ge sig. Det enda jag begär är lite egentid, det är ju superviktigt, sover inte de där två? ”Blomgren, vill du inte komma och vila med oss så slipper du sitta där och ha tråkigt?” Men herre jösses, jag har inte tråkigt alls, jag skapar. Efter en liten stund är det tyst igen förutom ett lätt snarkande som intygar att nu kan jag slutföra historien. När han kom fram till gården är luften i magen slut och han sätter sig trött ner för att återhämta sig efter språngmarschen. Han är så fokuserad på att försöka andas lugn att han först inte ser det men sedan förstår han vad Signe menade. Det är så magiskt och vackert att hans ögon tåras. Vinden har mojnat och han smyger tyst runt bland alla stora stenar som har namn på sig och ser på de tända ljusen. De måste vara fler än sexton, det är så långt han kan räkna. Kanske är det flera hundra, kanske tusen. Han märker att ljusen lyser upp så att det faktiskt går att läsa på den sten som han stannat vid. Bog-ser-bå-tsbefäl-hav-are. Hm, det var ett lustigt namn tänker han och smyger vidare.
”Är du inte klar snart så vi kan leka något?” Sören sträcker på sig och jag återvänder från skapandet till verkligheten. ”Vad är det egentligen du gör?” Sören verkar faktiskt äkta intresserad så jag berättar om min historia som jag skriver om den där dagen när jag vågade mig till Kyrkogården för att se alla tusen ljus. ”Äh vadå våga, det är väl inget farligt?” Sören ser på mig. ”Tänk för att det faktiskt nämligen är jättefarligt!” Jag tar ny luft och fortsätter, ”Man måste nämligen gå förbi huset där Bonus och Dojan bor och där står det ett monster med huggtänder och som bara har hål till ögon.”
Sören skrattar, ”Monster, men jösses lillen det där är ju bara en sån där pumpa, en haloren-grej.” ”En haloren-grej?” Jag tycker nog Sörens förklaring är underlig. ”Ja du vet så där som man gör för att skrämmas. Man tar en pumpa och skär ut tänder och ögon och så sätter man ett ljus i som man tänder när det är mörkt ute. Det är ju inget läskigt alls, bara en pumpa, bara en grönsak.”
Men mig lurar han inte, det var verkligen ingen grön sak, den var orange. Snipp, snapp, snut och nu blir det reklam …
Om ni händelsevis gillar det jag skriver och tycker att en bok av mig vore en ypperlig julklapp till någon, så kan man införskaffa det på “Jul i Viken” på lördag 25/11, jag skickar Människan att sälja.
Tjolahopp och Hej! /Blomgren
Text och foto: Mimmi Malmström
