Månadens Blomgren oktober 2023

Mjau och hej på er!
Vet ni, nästa onsdag tar jag bussen. Jo då, det är bara att knipa ihop om det läskiga med att resa, intala sig att det fort är över och upprepa hela tiden ”Jag kan åka buss, jag är inte rädd.” Jag tänker ta buss nummer 464, den är den som stannar bakom det där gula huset som Sören alltid besöker. Jag måste gå över vägen men där finns ett övergångsställe så det ska väl fungera. Sedan när jag kliver på så undrar chauffören var jag ska och då säger jag att jag ska ha en enkel till Valdemarsvik och att jag är studerande, det blir billigare så. Om han undrar vad jag som katt studerar så får jag ju säga som det är, jag studerar människors liv.

Den här onsdagen har jag bestämt mig för att studera något som kallas marknaden. Det är inte marknaden som man dagligen pratar om och som styrs av tillgång och efterfrågan utan detta är en marknad som inträffar den fjärde onsdagen i oktober i Valdemarsvik varje år och har så gjorts sedan Hedenhös dagar. Den har i alla fall anor sedan 1600-talet. Jag antar den såg lite annorlunda ut då än idag den har ändrat sig rejält sedan Människan var liten säger hon och det var en stund efter 1600-talet. Hon har berättat att när hon var en unge så var marknaden i Valdemarsvik en av årets höjdpunkter, något man längtade enormt mycket efter. Hon åkte båt dit med sin syster och sina föräldrar, hela vägen från den där ön Bokö. Det tog ungefär nittio minuter och hon brukade somna på en bänk i styrhytten innan de var framme men då brukade hennes mamma ropa att ”Hojterihojt, nu ser jag Vika!” och så var de framme. Vad gjorde hon då en sådan där oktoberonsdag för länge sedan? Jo först var det nog karusellerna. Det är en stor rund grej med konstgjorda djur på, typ hästar och kaniner. Man betalar och sätter sig på ett djur och så åker man runt, runt. Sedan köpte hon sig en sockervadd som kladdade i hår och på kläder. Efter det kanske de åt en räksmörgås på Tingvalls konditori där Astrid och Vanja serverade och efter lite påfylld energi blev det shopping av lyckopåsar, stinkbomber, knallpulver och sockerbitar som när de smälte förvandlades till en fluga eller spindel. De där sockerbitarna lade hon på kvällen i sin pappas kaffekopp och han blev, snäll som han var, lika överraskad varje gång.

När hon blev lite äldre tog hon bussen efter att skolan slutat för dagen i Gryt tillsammans med skolkompisarna ner till Valdemarsvik och så köpte de ärtrör, enormt stora plastkammar, t-shirtar med någon rolig text på, gick på Cinema 180 och spådde sig hos en liten kvinna som luktade hemskt mycket vitlök och fanns i en husvagn. Kvinnan berättade med största allvar att den första Människan skulle möta när hon klev ut genom vagnen var den hon skulle gifta sig med. Ja inte just då men senare i livet. Hon har berättat vem hon mötte och antagligen är det inte senare i livet än för honom har jag inte träffat på här hemma. Jag undrar om det fortfarande finns spåkvinnor där för om jag ska besöka en sådan så måste jag fråga om Sören eller Signe vill följa med mig på marknaden för om jag ska möta någon att gifta mig med så vill jag att det ska vara någon av de två. Jag vet också att det kan finnas strömmingsburgare och munkar. Med munkar menar jag sådana friterade bakverk med mycket socker på ifall någon trodde att det sprang runt munkar i långa bruna klänningar där på marknaden. Jag gillar inte strömming jättemycket men jag vill gärna prova en strömmingsburgare för det säger Människan är väldigt smaskigt. Karusell och sockervadd går bort, yr och kladdig kan jag fixa på annat sätt. Men en sådan där smörgås på Tingvalls konditori hade suttit fint, jättefint!

Ska ni åka på marknaden i Valdemarsvik så kanske vi ses där, Människan säger att man kan träffa en massa gamla bekanta som man inte sett på länge där men jag hoppas i sådant fall på att träffa en massa nya bekanta som jag aldrig träffat förut. Jag ska bara ta mig upp på den där bussen först …”Jag kan åka buss, jag är inte rädd …” 

Blomgren

Text och foto: Mimmi Malmström