Hej Åtvidaberg! Nu har vi klivit in i tredje månaden för detta år, vad tiden går fort! Jag satt precis och funderade på vad som hänt under dessa veckor. För min del har det inte hänt så mycket alls.
Ja, jag tillhör nu även den välkända skaran av människor som runt nyår vill börja året ”fräscht” och gör nyårslöften. Mitt löfte för 2023 blev att börja styrketräna på gym. Jag kollade upp gym, betalade medlems-och träningsavgift, och nu ska jag bara gå dit och faktiskt träna också. Attans att jag var så praktiskt och valde ett gym som är placerat på vägen till jobbet, så jag har behöver stirra mitt uppdrag i vitögat varje morgon och kväll.
Under större delen av året fick jag en liten klump i magen varje gång jag gick till eller från jobbet och passerade gymmet. Varför fick jag det? Var jag sjuk? Nej. Eller kanske lite, men i så fall sitter det mer i min karaktär än i själva kroppen. Jag beslutade mig nämligen för att börja leva ett hälsosammare liv detta år. Ett löfte som många säkert applåderar.
Det började sen som en liten ärta som rullade runt i bakhuvudet varje gång jag såg skylten, sen trillade den ner efter några veckor, precis lagom tills den blev stor som en pingisboll som ville kväva mig, blev det som en hård basketboll som gungade runt i magtrakten. Den bollen var en manifestation av mitt dåliga samvete och en inre, ganska trevlig och vettig röst sa ”Du köpte ett gymkort men besöker ju ALDRIG gymmet, det var väl lite ogenomtänkt och dumt?”. Men efter ett tag vände det och då blev rösten mer tuff och ärlig ”Men det är faktiskt ännu dummare att INTE bara ta tag i det och faktiskt gå dit!”. Jag kunde bara hålla med. Sunt förnuft har talat.
Det är som att jag går och väntar på att den där gnagande basketbollen i magen, när som helst, antingen kommer att ta livet av min träningslust eller få mig att glatt studsa in till gymmet. Vilket tror ni hände först? Min säsong som motionär skulle ha kunnat ta slut innan jag ens testat en hantel. Den där pressen jag lade på mig själv med nyårslöftet var inte till någon glädje för mig, men känslan var där, vid tolvslaget var intentionen äkta. Jag ville verkligen förändra mitt liv, göra någonting nytt och positivt under året. Synd bara att motivationen försvann lika snabbt som en olåst cykel på en varm sommarkväll.
Såhär, nu efter 3 månader, så har mitt inre till slut resonerat klart med den där basketbollen och gjort den lite mer mjuk och hanterbar. En dag rätt nyligen efter jobbet gjorde jag en bestämd high-five med frasen ”Just do it” till mig själv i spegeln och bytte sen om. Det var första steget. Sen stod jag där och glodde i en spegel i 15 minuter. Längre kom jag alltså inte, den dagen. Planen är att nästa vecka, då ska jag byta om och faktiskt gå bort till träningslokalen. Senare, längre fram, titta in och känna på maskinerna. Steg för steg, ska jag nå de uppsatta målen och jag har nog börjat styrketräna lagom till Valborg.
