Liksom de flesta andra har jag alltid en intensiv längtan efter sommarlov, semester och återhämtning.
Men hur realistiskt är det att få ihop alla önskningar och
förväntningar? Och hur många har inte känt att de behöver semester efter semestern? Efter två pandemiår hade man ju nästan känslan av två innestående somrar att ta igen också…
För mig känns det faktiskt som jag har haft tre somrar i år.
Inledningen var hektisk eftersom min man och jag gifte oss i juni. Vi hade ett enkelt trädgårdsbröllop och anade kanske inte riktigt hur mycket det ändå skulle bli att fixa!
Därefter gick vi in i sommar nummer två, som ganska snart omvandlades till sjukstuga med Covid. Min man blev sjuk några dagar före mig och hann pigga på sig lite tills jag själv blev sjuk, så någon av oss orkade hela tiden bre mackor och koka te tack och lov.
När vi repat oss gick vi in i sommar nummer tre som till stor del bestod av sol, värme och bad. Med åldern har jag fått ett enormt stort behov av att få känna mig varm hela vägen in i skelettet, efter vintern känner jag mig lite som en mobil med tömt batteri som behöver laddning!
I allt det här har det förstås också hunnits med tappad glass, missförstånd och kommunikationsmissar samt ouppskattade utflykter som uppstår i en ungdoms ovilja att hänga med och förälderns önskan om att umgås.
För visst är det lite konstigt hur sommaren och semestern
porträtteras som paradiset på jorden? När för varmt sovrum, sand i dojan, önskan att få vara mer ensam – eller vara mindre ensam, flugor och trånga bilfärder också hör sommaren till. Jag tror vi alla mår bäst av att justera förväntningarna därefter, alternativt börja njuta som mest av sommaren under våren när den är som bäst och fortfarande bara finns i vår fantasi!
