Kalendern visar 14:e februari. Det är Alla Hjärtans Dag. På sociala medier har jag scrollat förbi säkert ett hundratal fina kärleksfulla bilder och hyllningar till flickvänner och pojkvänner, makar och fruar. En dag med extra mycket kärlek. Så vackert. Men också så jobbigt. Som salt i såren. Jag tänker på alla dom som är ensamma. Ofrivilligt ensamma. Som känner sig oälskade och oviktiga. Som drömmer och längtar om kärlek, förhållande och familj. Som kanske förlorat sin stora kärlek i livet, som inte fick bli förälder, som blivit lämnad eller som aldrig hittat den rätta. Jag önskar att jag kunde ge var och en utav dom lite kärlek idag. Med påminnelsen ”Du är viktig och värdefull, varje dag och alltid. Oavsett vem du är, vad du är eller vad du gör. Du är du och alldeles fantastisk just bara därför. Älskad är du. Alltid. För att du är du.”
Ja redan februari alltså. Det vill säga att födelsedagen har passerat. Jag har blivit 30 och firad som aldrig förr. Det tänker jag på idag, när jag äter min Alla Hjärtans Dag-middag i ensamhet. Att nej, så ensam är jag inte, även om jag inte delar mitt liv med en partner. Det verkar som att väldigt många tycker om mig. Vilken gåva! Och på tal om gåvor. Årets finaste gåva fick jag inte när jag fyllde år, även om jag skämdes bort med en hel del presenter. Den finaste av gåvor kom några dagar senare när mitt liv berikades med ytterligare ett litet liv. Ytterligare en liten tjej. Så liten men så stort. Ännu ett par vänner i min närhet har blivit föräldrar och jag har fått ännu en kärlek som mitt hjärta klappar för. Ännu en anledning att leva. För det är det barnen är för mig, såväl dom i min närhet som världens alla barn. En anledning av leva. Jag har barnen att tacka för mycket. Mina syskonbarn, kusinbarn, gudbarn och alla mina vänners barn som förser mig med så mycket kärlek. Det är för dom jag lever, verkar och kämpar. Många gånger i livet är det tack vare dom som jag fortsatt orka. Det är dom som påminner mig om allt fint livet har att ge. Om vad livet verkligen handlar om. Jag har ju inga egna biologiska barn men jag har en hel uppsjö av andras och jag tror det kommer räcka gott och väl för mig. Jag behöver nog inga egna. Att bilda familj och skaffa barn har aldrig varit en dröm hos mig. Till en början för att det kändes så främmande och ouppnåeligt med tanke på dom svårigheter det inneburit för HBTQ+-personer, men idag främst för att jag får barnens kärlek ändå. I överflöd. Biologiskt band eller ej, kärleken känns lika starkt ändå.
Älskade barn. Tack för glädjen att du har kommit. Tack för längtan innan du kom. Tack för allt som nu oss väntar. Tack för allt som snart ska ske. Att få vakna tätt intill dig, och få möta din vackra blick. Att få se dig följa drömmar, och få se dig växa upp. Att få se dig bli förälskad, och få se dig finna kärlek. Att få skratta när du skrattar, och få trösta när du bär sorg. Att få vandra längs din sida. Att få hålla dig i hand. Att få vinka på ett avstånd. Att få bära dig i min famn. Att få ha dig här i mitt liv, och att få vara en del i ditt. Jag är så tacksam för det vi delar, för det vi har är helt unikt.
Nej nu ska jag nog ta och tända några ljus, tappa upp ett bad och kanske öppna den där rödvinsflaskan som väntat på ”rätt tillfälle”. Och skåla med han där mittemot, i spegeln. Det är ju ändå Alla Hjärtans Dag och har man ingen partner att ge kärlek så får man väl ägna kvällen åt egenkärlek. För den viktigaste personen i ditt liv, är ju faktiskt du.
All kärlek till Dig,
Viktor Lenper
