Det finns en sak som verkligen kan få mig i spinn, och då menar jag inte på något bra sätt. Mer i spinn så att man skulle vilja kasta något i golvet. Hårt. Eller slå sönder något. I alla fall lite grann. Eller åtminstone få skrika. Ganska högt och argt.
Man börjar med att lugnt och försiktigt försöka överblicka situationen. Vad är det som felar? Lite som när en bäbis gråter försöker man gå igenom alla tänkbara anledningar till varför: Är du trött? Hungrig? Kall? Behöver du en ny blöja? Kan det vara tänder som är på gång då?
På ungefär samma sätt brukar jag försöka gå igenom eventuellt bakomliggande problem till att apparater eller annan form av teknik inte fungerar. Är du överhettad lilla dator? Nähä. Behöver du uppdateras då? Inte det heller. Men om vi laddar ditt lilla batteri lite då?
När inget hjälper börjar det initialt problemsökande lugnet ge vika för en frustrerad känsla av hopplöshet. Men vad vill du då? Varför funkar det inte? Vem har programmerat den här skiten? Gaaaaaaaah!
Man skulle kunna tro att jag av den här anledningen håller mig lite passivt avvaktande när det gäller teknik. Men inte. Jag brukar försöka påminna mig själv om att det faktiskt är helt orimligt att jag förväntar mig att jag ska kunna till exempel producera hemsidor eller skapa webbportaler med läroplattformar utan minsta lilla utbildning inom området. Men det är som att jag inte riktigt lyssnar på mig själv. För hur svårt ska det vara?
Den lite skadeglada delen av mig har uppmärksammat att jag inte är ensam om fenomenet. När fjärrkontrollen här hemma bråkar hörs högljudda stön och hot om att TV:n djäv**en ska slängas ut. När internet laggar kan det höras ett rejält vrål eller två från ungdomen som precis höll på att vinna en viktig CS match. Min mamma skulle kunna stämma en viss TV-leverantör för att det nu är så svårt att hitta bland utbudstablåerna jämfört med den tidigare leverantören. Det är sådana starka känslor teknik kan väcka i oss!
Helt klart finns det en slags hat-kärlek till dagens teknik och dennes inte helt problemfria värld.
För hur bra är det inte att ha tillgång till ett navigationssystem när man kör på ställen där man inte hittar? Och samtidigt: hur osams kan man inte bli med ett navigationssystem som inte lyssnar, eller ens har koll på läget?
Som på motorvägen envist upprepar: gör en U-sväng! Jamen jag kan ju inte göra en U-sväng här fattar du väl? Gör en U-sväng! Nämen det är ju mitträcken och hela skiten här! Gör en U-sväng! Nu håller du käften! Gör en U-sväng! Gaaaaaaah!
Samtidigt får man väl vara glad så länge man faktiskt har lite egen vilja kvar och inte följer varje uppmaning tekniken ger en. Jag tänker på den kanadensiska kvinnan som följde bilens navigationssystem hela vägen ner i sjön vid småbåtshamnen på Bruce Peninsula. Tack och lov gick allt bra, men hennes Toyota Yaris sjönk som en sten. Helt klart en påminnelse om att försöka hålla en lite sval relation till det tekniska och fortsätta tolka omvärlden och göra kloka val oavsett vad den digitala rösten instruerar oss till!
