”Vad du än gör Amanda så sluta inte trampa och ha alltid tryck i tramporna”

Till vardags jobbar hon som kiropraktor och personlig tränare på Hälsofabriken i Åtvidaberg. På helgerna cyklar hon. Långt och snabbt. Den 12 augusti stod hon för första gången på startlinjen i den 96 kilometer långa Cykelvasan – Nordens största mountainbikelopp. Och vann. Läs om Åtvidabergstjejen Amanda Bohlin, tävlandes för CK Hymer, resa i fäders spår till årets seger. 

– Som mountainbikecyklist har Cykelvasan för mig inte varit så prioriterad. Jag har mer fokuserat på olika SM-tävlingar. Men jag har ju förstått att det är en stor tävling som alla kan relatera till på något sätt, säger Amanda.

I vanliga fall så tävlar Amanda i Mountainbike Marathon XCM och två veckor innan det var dags för Cykelvasan märkte hon att förväntningarna inför loppet börjades att trappas upp.

– Då insåg jag att det här är ju stort. Och jag visste att jag hade en chans att vinna. Men Cykelvasan är ett svårt långlopp, inte så tekniskt, men det kräver att man kan spurta – och jag är inte en spurtstark person. Det kan ju komma en landsvägscyklist som är van vid spurtar och cykla om en på slutet, skrattar Amanda.

Väl på plats i Sälen kände hon sig peppad och stark. Amandas kollega Ann-Sofie Stenshaga, Ann-Sofies man Kent Stenshaga och Amandas coach Johan Nielsen fanns på plats under hela loppet och stöttade henne med vatten och hejarop under loppets gång.

– En bit in i loppet var vi fem stycken som kom loss. Vi hjälptes åt att växeldra och hejade på varandra och ryckte ifrån klungan bakom oss.

– Vid Evertsberg var de andra fyra tjejerna trötta. Då bestämde jag mig för att cykla för spurtpriset. Jag la mig i en jämn, hård fart och matade på. Sen när jag tittade bakom mig så såg jag ingen. Hon lämnade klungan bakom sig med vetskapen om att i den jagade många duktiga cyklister; såväl VM- som Tour de France-meriterade.

– Jag var så rädd att de skulle komma ifatt mig, jag tänkte för  mig själv ”Vad du än gör Amanda så sluta inte trampa och ha alltid tryck i tramporna” fortsätter hon. 

När det var 1,5 km kvar av loppet skrek Ann-Sofie till Amanda att hon hade 55 sek- under ner till tvåan vid 5 km kvar av loppet.

– Det här kan jag vinna! tänkte jag.

– Sista 800 metrarna var jag så trött och glad, började gråta och kunde inte andas, och sen vann jag, det är helt sjukt.

3. 25. 57 stannade klockan på. Och hon slapp att spurta.

– Det som berör mig mest är all kärlek jag har fått efteråt. Alla medtävlande som kom fram och kramade om en. Är så tacksam. Alla fina kommentarer. Alla som har hört av sig. Jag blir så rörd, säger hon och fortsätter. Och jag kan inte tacka Ann-Sofie, Kenta och Johan nog. Jag är ju inte så trevlig under loppets gång, men ni höll er kvar och peppade och såg till att jag fick det jag behövde.

Men än kan hon inte helt pusta ut. Den 19 augusti väntar först Gravel SM och den 2 september väntar Mountainbike Marathon XCM SM 2/9.

– Så det är mycket framöver för mig nu och mycket att förbereda mig för. Jag vill ju vinna dessa lopp också. Jag får landa och andas ut i mitten av september tänker jag, avslutar Amanda.