Det är torsdag och den sedvanliga timmen på gymmet är avklarad. Klockan är 06.15 och det ryker om kaffekoppen med det nybryggda kaffet. Frukosten är tyvärr slut för jag glömde visst handla igår, så dagens första mål får helt enkelt bestå av just det nybryggda kaffet. Utanför hör jag fåglarna så jag öppnar fönstret lite på glänt för att släppa in deras kvittrande. Ljuvligt. Tyvärr innebär det också att den bitande kylan tränger sig på, inte lika ljuvligt, men det får det vara värt för en stund. När jag sitter här och tänker på våren och det faktum att vi redan passerat halva april månad så slår det mig att det inte är många dagar kvar till Valborg. Det är dags att vässa pennan och börja skriva på det tal jag då ska hålla. Vad ska jag prata om då?
För ja just det, jag har ju fått uppdraget att Vårtala på Valborgsmässoafton här i Valdemarsvik. En gammal tradition och ett hedersamt uppdrag. För det är hedersamt att få bli lyssnad till. Att få bli lyssnad till, att få sina ord lästa och att få nå ut till en större skara människor är en ära. En ära med ett ansvar. Något att förvalta väl. För vi som får våra ord tryckta i medier och vi som får tala till en samling människor, vi är ganska få, om man ser det i proportion med omvärlden. Jag vill att mina ord ska ha en innebörd. Nån form av syfte. Och gärna bidra till något positivt. Som en motpol till allt negativt, allt hat och alla hemskheter som sker och uttrycks.
Är det inte nervöst och läskigt? frågar en del. Jo visst. Lite pirrigt är det. Men det ska också bli himla kul. Jag tänker, vad gör det om det blir lite tokigt? Om jag säger något fel? Om jag snubblar ner från scenen, tappar mikrofonen eller glömmer dra upp gylfen? Vad spelar det för roll egentligen? Jag är ju bara jag. Precis som att du är bara du. Så jag ska njuta av stunden, försöka känna stolthet över uppdraget jag fått och helt enkelt fira Valborg med Valdemarsviksborna. Vad andra tycker om det jag säger, hur jag ser ut eller hur jag beter mig – ja, det är deras sak.
För är det något jag lärt mig i livet, så är det att inte lägga en massa energi på att fundera över vad andra tycker och tänker om mig. Jag kan bara vara mig själv. Som barn och i mina tonår vande jag mig med att andra skrattade åt mig, himlade med ögonen, pekade och viskade. Jag var ju den där killen i skolan som stack ut, såväl till utseende och stil som till personlighet och kroppsspråk. Först var jag för tjock, sen var för jag feminin, sen var jag för bögig och sen hade jag för konstiga kläder. Det spelade liksom ingen roll, jag kunde inte vara alla till lags. Aldrig var alla helt nöjda. Hur jag såg ut, vad jag gjorde eller hur jag betedde mig provocerade alltid någon. Jag önskar att jag redan då kunde vara så pass klok som jag är idag och redan då förstått att jag aldrig kommer kunna göra alla nöjda. Då lät jag glåpord, fingrar som pekade och ögon som himlade påverka mig. Det satte spår och skapade sår som nog aldrig helt kommer läka. Men det formade mig också till den jag är idag. Det lärde mig att ingen av oss någonsin kan göra alla nöjda. Så är det bara. Och eftersom det är omöjligt – ja då är det väl lika bra att vi bara kör på och är oss själva? Det är inte alltid lika lätt som det låter, men det är himla kul! För visst gillar vi olikheter? Visst älskar vi att vi alla är olika?
Mer det sagt önskar jag Dig en fin kommande Valborg och en riktigt trevlig majmånad!
Var dig själv!
/Viktor Lenper
