Julledigheten är över och med nyladdade batterier och utvilade hjärnor kastar vi oss ivrigt tillbaka till vardagen. Eller nåja, första dagen brukar gå åt till att försöka minnas lösenordet till jobbdatorn, samt vilken knapp man ska trycka på för att få choklad i jobbets kaffemaskin. Sedan brukar jag ägna hela första veckan åt att försöka klura ut vad i hela friden det är jag jobbar med egentligen.
Jag minns ett år då en av barnens lärare mejlade ut ett litet trevligt välkomstbrev inför terminsstart. Där stod lite smått och gott som kunde vara bra att veta. Bland annat följande:
Om en elev behöver speckost måste ni som föräldrar anmäla detta till kostenheten. Blanketter finns på kommunens hemsida
Speck-ost? Vad i hela friden är det?
Jag läste om meningen tre gånger eftersom jag förstod att jag måste ha missat nåt. Jag måste ha läst meningen fel, betonat orden fel, fattat fel. Det var ju uppenbart att den som skrivit brevet tyckte att det var självklart att alla vet vad speck-ost är. Men hur många gånger jag än läste så förstod jag inte. Jag hade aldrig hört talas om speck-ost tidigare. Grevé och präst – ja. Speck – nej. Och jag förstod verkligen inte hur det plötsligt kunde vara nåt som elever kunde ha behov av och som man kunde ansöka om att få, via en blankett?
Jag fortsatte läsa meningen om och om igen. Kunde det vara så att läraren blivit utsatt för ett spratt? Kunde någon ha lurat läraren att inkludera den här meningen i brevet? Ni vet, som när man lurar någon att springa och hämta synvinkeln, eller gå till ostdisken och fråga efter flänsost.
Hur jag än vred och vände på det så fick jag inte rätsida på vad det stod i det här brevet. Någonting flög uppenbarligen över huvudet på mig.
Tillslut gick jag med brevet till maken. Utan att berätta för honom att meningen var obegriplig för mig bad jag honom läsa den. Han läste tyst för sig själv och gav sedan tillbaka brevet till mig. Jag tittade förväntansfullt på honom. Förväntade mig att han skulle se lika förbryllad ut som jag kände mig. Att vi skulle förenas i en häpnad över hur man i det här annars mycket lättlästa brevet från skolan inkluderade den här fullkomliga obegripligheten. Jag kände att vi kunde vara nära nån form av sensation. Att en riktig aha-upplevelse låg framför oss. Det var rentav spännande.
Maken såg dock inte ett dugg häpen ut. Han tittade bara oförstående på mig, som om han undrade varför jag bett honom läsa det här.
Andlöst pekade jag på ordet speckost och frågade honom storögt: Vad betyder det här?
Hans svar kom omedelbart och utan minsta tvekan:
Specialkost.
Lotten Alveling
