Jag insåg nyligen att jag och min man bott i Åtvidaberg i snart 6 år. Jag kommer från ett samhälle i Norrbotten och maken flyttade från Eskilstuna. Vi båda gjorde, som så många andra väljer i sin ungdom, att flytta till “storstan”. Det blev Linköping och vi levde där i över 10 år innan vi träffades och började bygga bo tillsammans. Då blickade vi istället utåt, bort från pulsen i staden. Valet föll snart på Åtvidaberg, en ganska okänd plats för både mig och mannen, men huspriserna var mer i vår smak och villakvarteren väldigt mysiga.
Ibland, idag, när jag blir sugen på att simträna, beställa hem snabbmat eller bara umgås med mina vänner (som oftast bor i “stan”) undrar jag stilla: Varför. Varför valde vi detta? Varför bor vi inte i staden där allt är nära och bekvämt? Sen går jag ut med hunden en runda på byn istället och oavsett årstid, så blir jag snabbt påmind om vad som håller mig kvar här, vad som gjort mig till en inbiten Åtvidabergare.
Åt vilket håll jag än väljer att gå så är jag snart ute i en härlig miljö av gröna ängar, böljande åkrar och salar av gammal lövskog. Här och där finns en blänkande sjö eller porlande vatten. Det kittlar i fiskarnerven när jag läste att Åtvidaberg har över 200 sjöar! Naturen runt Åtvidaberg är härlig och lättillgänglig, det finns till och med en discgolfbana i Grebo! Och de som inte tar sig ut i skogen, får ändå snart påhälsning av den i form av hjort, rådjur och räven. Vad mer kan en friluftsmänniska önska sig?
Jag och hunden vänder tillbaka in mot samhället och det dröjer ju inte länge innan någon hälsar, min hund är nämligen tjenis med de flesta. Helt ärligt har han fler kompisar i Åtvid än vad jag har. Folk jag inte vet namnen på, men de känner honom, undrar hur gammal han är nu igen, om han blivit fullvuxen än, eller så vill de bara ge honom någonting gott.
Vi fortsätter utmed gator kantade med gamla villor, viker av mot de vackra kyrkorna och kanalen och möter snart andra, vänliga och skötsamma hundägare på vägen. Då vi skaffat hund märkte jag snabbt att Åtvidaberg är en väldigt hundkär kommun med en aktiv och mycket trevlig hundklubb. Den attityden går igenom hela samhället, här finns de typiska “eldsjälarna” som ser till att saker händer, för alla åldrar. Företagsanda, kurser, studiecirklar och ett rikt föreningsliv.
Jag inser att det är som hemma, där jag själv växte upp. Det är den positiva andan att tillsammans kan man uppnå saker, det är där man även har chansen att lära känna människorna i det nya samhället man flyttat in till.
Vi går hemåt, hunden och jag, och vi är uppfyllda av energi från naturen och alla trevliga möten på vägen. Det är det här som får mig att välja Åtvidaberg, varje dag.
Jeanette Hedman-Waara
Jeanette Hedman-Waara heter jag
Jag är uppvuxen i södra Norrbotten, men bor i Östergötland sedan 2006.
Mina intressen är många, men just nu ligger fokus på min hund, shiban Kuro, kultur och discgolf.
När jag inte rör mig i skogen med ett hundkoppel eller frisbee i handen, så jobbar jag i Linköping.
