Som tränare för Åtvidabergs drill och tävlande för Kalmar drill skördar hon framgångar vid tävlingar runt om i landet. Men årets SM i Helsingborg fick ett abrupt slut; ”Jag måste nog åka hem, jag tror att vattnet har gått”. Möt Sara Rosengren, i rollen som drillare, lärare och mamma.
Många förknippar drill med långa, vackra marschkårer till skön musik. Och det stämmer, men sedan många år har utövare inom sporten jobbat aktivt för att sporten ska klassas som just en sport.
– Ofta deltar drillare i marscher till musik, men det är så mycket mer. Som tävlingar. Tävlingar är mer som rytmisk gymnastik kombinerat med dans och i tävlingsdrill gör man olika trix. Man kan exempelvis göra hjulningar under staven, rullningar med staven på armarna och kasta långa kast med staven.
Sedan 2016 klassas drill som sport av Riksidrottsförbundet och man kan tävla i tre olika klasser: grupp, par och solo. I Åtvidabergs drill är 25 aktiva och man kan börja från att man är sex år.
– Alla som är med i föreningen tävlar inte, utan en del tränar bara.
Åtvidabergs drill har funnits i drygt 30 år (kollar) och Sara tävlar sedan många år i par med Mathilda Kammeby Asklöf, men också i grupp med Kalmars drill. Hon är även tränare för Åtvidabergs grupplag.
“Jag tror att vattnet har gått”
Den 14 och 15 maj var det dags för SM, det här året i Helsingborg. Mathilda och Sara hade kvalat in i som par. Sara visste att hon inte kunde tävla på grund graviditeten och stod som reserv under tävlingen. Mathilda kvalade in som solo och Saras team från Kalmar kvalade också in. Två anledningar nog att sätta sig i bilen de dryga 40 milen – hon ville ju vara med och stötta sina lagkamrater och bebisen skulle ju inte komma förrän 9 juni …
– Jag minns att jag sa till min sambo, ”hon får komma när hon vill men inte den 14-15 maj”.
Väl på plats kändes allt bra – bebisen i magen skötte sig och lagkamraterna gjorde en kanonomgång. Efter lite firande med middag på kvällen började det tillbaks på hotellrummet kännas annorlunda.
– Jag tror jag måste åka hem, jag tror att vattnet gick.
Sara ringde förlossningen, de tyckte hon skulle åka på kontroll i Helsingborg, men hon tyckte inte det kändes bra då sambon Gustav var hemma i Åtvidaberg. De började resan hem och efter 20 minuter i bilen började värkarna komma. Sara börja klocka dem. I Mjölby sa hon till mamma:
– Nu kanske du får köra lite snabbare än vad du får.
De hann. Till Linköping där Gustav stod och väntade.
– Jag fick ta värkarbetet i bilen, men vad gör man inte för sporten, säger hon med ett skratt.
Förlossningen gick bra och dottern Nell föddes i vecka 36 – den 15 maj. Hur gick då för teamet i Kalmar? Jo, de vann!
– Så klart att det var synd att inte kunna vara där på plats och heja, men den största lyckan är självklart att dottern Nell kom och allting gick bra.
Framtiden
Sara är igång och tränar igen, en vecka efter att dottern föddes var Sara på gymmet.
– Kroppen återhämtade sig fort. Man måste känna efter, men för mig kändes det bra.
Just nu planerar Sara in träning för att tävla nästa år. I dagsläget är det inte säkert att det blir team med Kalmar nästa år, men Mathilda och Sara kommer tävla ihop som par. Och så kommer hon ta upp solot igen.
– Jag vill och behöver kombinera mina olika roller som drillare, lärare och nu det viktigaste: mamma.
Vad är det roligaste med att tävla och träna drill?
– Dels att tävla för en förening. Det är så härligt när man åker iväg – de blir som min extra familj. Mathilda och jag har tävlat ihop sedan 2009 och känner varandra otroligt väl – som syskon.
Det bäst med sporten är att man får allt. Det är en allsidig träning med styrka, kondition och att alltid ha nya saker att träna på – man blir aldrig mätt och vill alltid lära sig mer.
Text: Frida Almqvist
Foto: Privat
