Sommaren är kort sjöng han. Ledin. Och det har han banne mig rätt i.
Swish sa det, så dansade sommaren in i våra liv och ut lika fort. Precis som varje år. Det är synd att den inte är lite längre. Visst? Inte för att jag är bryr mig så mycket om värmen och solen men för att stämningen är någon annan. Allt känns lite lättare och lite roligare på sommaren. Alla känns lite gladare, lite öppnare. Lite snällare? Kanske är det för att de flesta har några veckors semester? Kanske beror det på solens D-vitaminboost? Jag vet inte. Men fint är det. Jag önskar att den där lättsamma, roliga, okomplicerade känslan jag upplever i samhället skulle stanna även till hösten. Kanske gör den det i år? Jag hoppas…
För ett par månader sen reflekterade jag kring Sommarens första. Om den där smått magiska, pirriga känslan jag känner varje år när jag får uppleva sommarens första. Den första glassen, första grillkvällen, första tuppluren i hängmattan. Nu har det börjat bli dags att skynda sig på för sommarens sista. Jag ligger faktiskt i hängmattan just i detta nu. Kanske för sista gången denna sommar? Jag ligger här och scrollar igenom mitt bildarkiv på telefonen igen. (Som otroligt nog nyss passerat 110 000 bilder.) Jag gör ofta det för att påminna mig om allt jag får vara med om. Allt jag får uppleva, såväl på jobb som fritid, och alla jag får träffa. Idag scrollar jag för att minnas tillbaka på sommaren 2024 och påminnas om allt fint jag fått uppleva. Alla fina personer jag fått fira sommaren med. I bildarkivet finns bilder på allt från smycken jag fått leverera och besökare på jobbet till bullar jag ätit, båtturer jag åkt, vyer jag skådat och konserter jag avnjutit. Bilder från när jag tog med frukosten ner till hamnen och från när jag tältade på Lilla Kalvö. Bilder från karnevalståg och bilkorteger som förgyllde Valdemarsvik. På maträtter som inmundigats på kommunens många restauranger. Bilder på familj och vänner. På syskonbarn som spelar fotboll. Där finns en och annan suddig bild från dansgolven också. Det finns många bilder. Bilder som påminner mig om att ”livet är en fest” och att det kan bjuda på så enormt mycket kul, om man tackar ja, vågar och är mottaglig för allt det roliga. Och framförallt kan det bjuda på oväntade, oförglömliga och väldigt värdefulla möten.
Jag har alltid varit en samlare. Jag har samlat så länge jag kan minnas. Kapsyler, Pokemon-kort, asiatiska stämplar, vykort, kändisars skostorlekar, diverse tidningar, plåtburkar, autografer, ljusstakar i färgat glas, porslin, vinglas, och ja även såna där metallbitar som lossnade från maskinerna som sopade upp gruset från vägarna på vårkanten. (Lossnar dom fortfarande förresten?). Ja jag har samlat på det mesta genom åren, det där var bara en bråkdel av allt. Men numera samlar jag inte på så mycket fysiska saker. Nu samlar jag på minnen och upplevelser. Och på vänner. För finns det nåt finare att samla, än vänner? Ja dels har man ju betydligt större nytta av dom än av gamla vykort och kapsyler. Men också, vilken rikedom det är. Med vänner. Jag känner mig faktiskt ganska rik när jag tänker på alla mina vänner, kompisar och bekanta. Och rikare blir jag hela tiden, för fler och fler blir dom. Mina vänner. Jag är lyckligt lottad som får lära känna så många nya personer hela tiden. En del dansar ut lika fort som dom dansat in (ja som sommaren) men en del dansar in och stannar. Stannar på mitt livs dansgolv. Förblir vänner. Sällar sig till den växande samlingen. Och när jag scrollar igenom mina bilder från sommaren så inser jag att ja, den här sommaren har jag fått ännu fler vänner. Min samling har växt. Min mest värdefulla samling har blivit än mer värdefull. Jag har blivit ännu rikare. Wow.
Nu står hösten för dörren och jag ser med spänning fram emot vad den kommer bjuda på för kul. Så jag säger väl som jag brukar: Nu tar vi höst, va?
/Viktor Lenper
Och ja ifall nån undrar, så har vår förra statsminister Fredrik Reinfeldt storlek 44 i skor… Det har jag frågat honom…
