Text & foto: Mimmi Malmström
Kall och tung var den men jag stretade envist framåt, inställd på att äntligen få svar på mina frågor.
”Och vart är du på väg med den där?” Sören stod plötsligt framför mig och jag suckade, skulle han lägga sig i nu med. Men okej, han kanske kunde få hjälpa till att lösa problemet.
Den där, som var en påse frusna gröna ärtor, föll ur min famn. ”Jag ska in till Människan.”
”Nej”, Sören skakade på huvudet, ”Hon sover ju.”
”Precis, hon har för fasen inte gjort annat den sista tiden och nu ska jag ta reda på varför. Jag har läst och läst och jag tror jag har det. Hjälp till med den här påsen nu så vi kommer in.” Sören högg i och vi kämpade in påsen i Människans sovrum. ”Och nu då?” undrade Sören.
Jag bet upp påsen och fick fram en ärta som jag försiktigt petade in under hennes madrass. ”Kom nu så går vi ut igen.” Jag fick med mig Sören ut igen och vi slog oss ner i varsin stol på altanen.
”Kan du nu förklara varför vi gjorde det där?”
Sören såg lite undrande på mig, lite som att jag var heltokig faktiskt, men jag lät mig inte nedslås. I alla böcker jag läst framgick det att den som sover så där mycket som vår Människa gjort de senaste veckorna är inget annat är en prinsessa men jag var ju tvungen att kolla om det stämde så därför hade jag petat in en ärta under madrassen och om hon sedan hade blåmärken på kroppen när hon klev upp så var det klart, hon var en prinsessa. Detta berättade jag nu för Sören som skakade på huvudet.
”Tror du hon är Prinsessan på ärten?”
”Näe, på ärtan.”
Sören skakade återigen på huvudet och började prata om en massa andra prinsessor som hon i sådant fall kunde vara. Jag hade bara läst i böckerna på nedersta hyllan och då var det någon dansk som skrivit om en flicka som fick blåmärken när hon sov på ärtor och det var bevis på att hon var prinsessa.
”Men Askungen då”, föreslog Sören.
”Är du galen?? Så många möss som vi burit in här så borde hennes garderob vara full med balklänningar och jag har faktiskt inte sett en enda.”
”De möss vi tagit in kan nog knappt duga till att fålla en gardin. Men vet du”, Sören sken upp. ”Jag såg henne komma hem med en påse äpplen häromdagen. Vad heter hon som har alla de där små gubbarna boende i samma hus?”
”Snövit”, svarade jag förskräckt. ”Nej, nej och nej, det får det inte vara. Hon Snövit käkade ju äpplen och dog.”
”Det var något med en prins också”, försökte Sören. ”Och när vi nu är inne på prinsar så vet jag. Hon måste vara Törnrosa. Du vet låten, Törnrosa sov i hundra år, hundra år, hundra år. Och häcken växte kämpahög och hur det nu var. Det måste väl vara den där humlen utanför här?”
Sören fortsatte sången, ”Då kom den vackra prinsen in, prinsen in, prinsen in.”
”Men Gud, den där prinsen kommer att pussa henne och hon blir en groda”, förskräckt satte jag mig käpprätt upp. ”Jag vill inte ha grodor i huset!”
”Jag tror du missat något i berättelsen där”, sa Sören. ”Förresten är jag hungrig, ska vi se om vi kan göra som pojken i Bröderna Grimms saga och skrika bord duka dig och så kommer det mat.”
”Ja nu har vi ju ett bord igen.” Jag tänkte på en incident för ett par veckor sedan när Sören som vanligt skulle hoppa upp för att lägga sig på bordet och det var borta. Det blev så att säga platt fall.
Just då öppnades sovrumsdörren och Människan klev ut i baddräkt. ”Jag går och badar grabbar så blir det mat sedan.” Hon försvann snabbt ut. ”Såg du?” Sören röst darrade. ”Hon hade ett blåmärke på ryggen!!”
”Mission completed”, sa jag och gick in i kontoret för att skriva en ny saga… Det var en gång en (för så börjar de ju alla).
Se upp för grodor och äpplen och njut av höstluften!
Puss /Blomgren
