Det är september. Hösten är här. Mina dagar fylls av förberedelser inför Kultur & Skördefest, Världens Barn-kampanj och East Sweden Design Days. Det är mycket roligt på agendan just nu. Mycket jag vill dela med mig av. Men idag tänkte jag inte dela med mig av något roligt. Tvärtom. Ganska tråkigt. Men så viktigt. Den Suicidpreventiva Dagen ägde rum i veckan. Dagen som är ämnad för att belysa det preventiva arbetet mot självmord, och för att minnas alla dom vi förlorat. Kanske den viktigaste av alla dagar. Allt annat blir ju oväsenligt när man tänker på hur psykiskt dåligt så många runtomkring oss mår. När man tänker på hur många som levt och lever med självmordstankar. Hur många vi är. För ja, jag är en av dom.
Jag föredrar ju att rikta fokus mot ljuset men senaste tiden har jag igen påmints om hur viktigt det är att mörkret får fokus också. Jag har under sommaren stött på flera nya bekanta som berättat om hur dåligt dom mår och hur dom försökt begå självmord, eller ofta funderar på att göra det. Personer som verkar glada, friska och enligt samhället ”lyckade”. Det gör mig så ledsen. Jag får lite panik. Det kan inte få fortsätta. Vi måste bli bättre på att prata med varandra. Visa att vi bryr oss. Prata om att det är okej att må skit. Att hata livet. Att inte vilja leva. Vi måste acceptera att det är så många av oss känner ibland. Men vi får aldrig acceptera att det bara fortsätter. Nåt har blivit fel i vårt samhälle. Nånstans har det brustit och vi måste försöka laga det. Låt oss hjälpas åt. Låt oss prata och låt oss fråga. Och låt oss dela. Jag kan börja.
Man kanske kan tro att mitt liv mest är glädje och festligheter. Men nej, mitt liv är så mycket mer än bara det. Mitt liv är också ångest. Jag har också dagar jag inte kommer upp ur sängen. Jag bär också på en massa dumma tankar. Har alltid gjort. Alltid varit skör. För några år sen tänjde jag lite för mycket på mina gränser. Efter en tid med alldeles för mycket påfrestningar på psyket så började kroppen säga ifrån. Nånting hände. Min glöd slocknade. Kroppen började strejka. Ångesten tog över. Jag fick anstränga mig mer och mer för att försöka dölja det. Jag ville ju inte att nån skulle få veta, för jag har fått lära mig att ångest, depression och utbrändhet är synonymt med misslyckande och skam. Jag pratade inte om min ångest. Om mina vakna nätter promenerandes i mörkret. Mina tårar som rann så fort ingen såg. Mina panikångestattacker. Eller kvällarna med kniven i handen när ångesten tog över min kropp. Ångesten vann. Vann över glädjen där och då. Eller iallafall nästan. Den vann inte riktigt. För som tur var hade jag vänner som förstod. Som greppade min hand innan jag var bortom räckhåll. Dom räddade mig och såg till att jag fick hjälp. Och det blev starten på min resa mot en ljusare, gladare och mer hållbar vardag.
Idag får jag den hjälp jag behöver. Den hjälp jag egentligen borde tagit emot för länge sen. Av såväl nära och kära som läkare och psykolog. Min krasch var nog det bästa som kunde hända mig. Idag mår jag bättre än jag nånsin gjort. Jag mår inte jättebra, men jag mår bra. Nästan varje dag. Och jag lär mig ständigt nya knep för att hålla ångesten i schack. Och framförallt: jag lever. Så jag vill inte ljuga mer nu. Jag vill vara ärlig. Det här är mitt liv. Mitt liv är glädje, kreativitet, dans och kärlek. Glittriga kostymer och stora fester. Precis som det också är ångest, mörker, osäkerhet och självhat. Dagar i sängen och panikångestattacker. Det är skört. Och det är okej så. Alla mina känslor är okej. Dom är alla en del av mitt mänskliga spektrum och ju mer jag lär mig att acceptera dom, desto lättare blir det för mig att leva.
Förra året valde över 1600 personer att avsluta sina liv. Dom såg ingen annan utväg. Och jag hade kunnat vara en av dom. Om jag inte haft vänner som såg. Om jag inte lyckades hitta, för mig, rätt hjälp. Idag har jag inga självmordstankar eller någon längtan efter slutet. Tvärtom. Nu vill jag leva som aldrig förr. Jag förtjänar att leva. Precis som att Du förtjänar att leva. Vi alla gör det. Livet är alldeles för vackert. Hur tufft och mörkt och jävligt det än må vara, så är det också vackert. Det är en gåva. Men det får inte finnas nån skam i att inte se det. Att inte se det vackra. Att känna att man inte vill leva längre. För den skammen, den är livsfarlig. Så låt oss tillsammans försöka sudda bort den. Och du, om du lever med självmordstankar – du är inte ensam och hjälp finns att få. Sök runt på nätet, det finns mängder av hjälporganisationer som står redo att hjälpa dig. Eller be en vän om hjälp, om du känner dig trygg nog med det. Och du kan alltid ringa till Självmordslinjen på nummer 90 101. Dygnet runt och varje dag. Allt det här, och ännu mer, pratade jag om i mitt program av Wixpratarna som sändes på RadioWix tidigare i somras. Det finns att lyssna på i arkivet på deras hemsida om man vill.
Nu lever vi, tillsammans!
/Viktor Lenper
